Dung Kai-cheung, i översättning av Anders Hansson & Bonnie S. McDougall, omslag formgett av Julia Kushnirsky
153 s. Columbia University Press 2012
I original på kinesiska 地圖集 (1997)
För många seglatser av sviktande moralisk karaktär var slutpunkten den hamn som britterna (i all ödmjukhet) kallade Victoria och den stad som haft många namn men oftast kallats Hongkong. Samma år som britterna (i all ödmjukhet) ”lämnade tillbaka” Hongkong till Kina, 1997, släpptes den märkliga boken Atlas. The Archaeology of an Imaginary City av författaren Dung Kai-cheung (f. 1967). Han hävdar med bestämdhet, och inte helt utan fog, att Hongkong i sig är en fiktiv plats och att boken i sig är en redogörelse av den fiktionen, vilket å ena sidan är en smula förvirrande, å andra sidan för tankarna till litterära giganter som Jorge Luis Borges och Italo Calvino.
Så vad är egentligen Atlas för bok? Dung arbetar med något han kallar fiktiv arkeologi, men som kanske främst är en historieskrivning i gränslandet mellan fakta och fiktion. I korta essäer redogör han för olika komponenter i det som vi känner igen som Hongkong. Han djupdyker i vägsträckor, hur staden växt, krympt och utvecklas på ett sätt som jag är för okunnig för att avgöra vad som är sant och vad som är dikt. Att kalla boken för ”atlas” är också att tänja på gränserna, för de kartor som finns är inte grafiska, så att säga, utan utgörs av sagda essäer. Och här är kanske mitt största bekymmer med Atlas: jag hade önskat att det fanns något för mig påtagligt i boken vare sig det rör sig om fakta, fiktion eller något i gränslandet. Dung skriver, presenterar och filosoferar på ett sätt som verkligen tilltalar min latenta kulturgeograf/psykogeograf men det känns hela tiden några steg bortom min räckvidd.
För det är något kittlande med projekt som Atlas. I förordet till Infinite City (2015) skriver Rebecca Solnit att en atlas kan beskriva många platser på samma vis, eller samma plats på många vis. I Unfathomable City (2013), Infinite City och Nonstop Metropolis (2016) beskriver Solnit och hennes medförfattare New Orleans, San Francisco och New York respektive på ett liknande vis som jag upplever att Dung gör i Atlas, men de utgår från olika kartbilder som förankrar essäerna i någon form av logik. Här blir det i stället en dimma, om än välskriven, som mer än något annat täcker staden vid Pärlflodens mynning.
Å andra sidan. Solnit skriver också att alla städer förtjänar en atlas och givet att det ligger någon vidare sanning i att Hongkong är en fiktiv plats, kanske det i synnerhet gäller Hongkong och andra omstridda, utsatta eller av andra skäl styvmoderligt behandlade platser. Jag kan verkligen tänka mig att läsa om fler områden på samma vis.