Marjane Satrapi, i översättning av Gabriella Theiler
349 s. Galago, 2015 (2000–2003)
Persepolis är Marjane Satrapis (f. 1969) självbiografiska seriesvit i fyra delar som här samlats i en volym. I den lyckas hon ge en inblick både i Irans moderna historia och i hur det är att komma från mellanöstern och försöka etablera sig i Europa. Med en skarp blick, lika skarp penna och en rik historia kommer man långt.
Satrapi föddes i slutet av 1960-talet i Iran. Tio år senare inträffar den islamska revolutionen (vari förhoppningar om en helt annan revolution till en början fanns) och ett någorlunda modernt och sekulärt land blir med ens djupt konservativt. Marji, som författaren kallar sig i serien, får som barn vara med om hur de tidigare blandade skolklasserna blir uppdelade efter kön, hur flickor och kvinnor tvingas bära slöja och hur stämningarna blir allt hätskare. I hopp om att deras dotter ska få ett bättre liv någon annanstans, skickar föräldrarna Marji till Europa och Österrike, men det är förstås långt ifrån säkert att en vistelse i Europa blir särskilt mycket lyckligare.
Satrapi har i seriens form hittat ett sätt att berätta om svåra ämnen på ett personligt och ibland väldigt humorfyllt sätt. Huvudpersonen och hennes åsiktsfränder står i kontrast mot det förtryckande vilket ibland slutar i dråpliga meningsutbyten, ibland i våld och död. Dessa många sidor gör Persepolis till en lättillgänglig inblick i såväl en historia som en värld som tyvärr beskrivs med mycket fördomar i andra fall. På drygt 35 år har bilden av Iran som en skurkstat befästs, det mesta innan dess glömts bort. Historien är mer komplex än så, och det går väl också att konstatera att den påverkats en del (minst sagt) av relationen mellan USA och dåvarande Sovjetunionen.
Persepolis blev även film 2007 och båda verken är fyllda med humor, värme och allvar. De lämnar mig ödmjuk inför den frihet som jag har, men som inte alla förunnas. Det kan vara bra att påminna sig om i dessa tider.