Torgny Lindgren
190 s. Norstedts 2015 (2014)
Torgny Lindgrens (f. 1938) senaste roman, Klingsor sägs handla om skapandets villkor. Det må vara sant, men framförallt handlar den om kortsyntheten hos någon som är övertygad om sin egen förträfflighet, trots avsaknad av detsamma. Det finns visserligen många i kulturvärlden det stämmer in på, men att göra det synonymt med skapandets villkor vore olyckligt.
Till synes är Klingsor en biografi om konstnären med samma namn. Författar-vi:et går på djupet i hans liv och konstnärskap, från uppenbarelsen i Västerbottens inland då han såg att all materia, även död, är fylld med liv, till brevkurser, utställningar och resor i Europa för att slutligen landa hemma i Västerbotten igen. Genomgående är vi:et övertygad om storheten hos konstnären, men bortsett från några små undantag tycks hans tillvaro och eventuella framgång väldigt sällan sammanfalla med omvärldens. Studierna i Stockholm bedrivs helt utan interaktion med lärare och medstudenter, utställningen blir en succé, men kanske främst för att hans släkt råkar vara känd i hembygden. Några tavlor verkar heller inte lämnats till eftervärlden. Vi stöter på följande passage, som kanske kan ge svar:
De som skriver en bok om en konstnär, de som har axlat det ansvaret, ställs också oavbrutet inför äkthetens gåta. Var finns konstnärens verk, var finns överhuvudtaget spåren efter honom? Det gäller att oavlåtligt bevisa att han verkligen har funnits.
Detta personporträtt är med sedvanlig Lindgrensk humor som att kliva in i huvudet på Herman Lindqvist, fast med självdistans. Fabulationen är ett faktum, trots allt. Samtidigt är det hela mycket drastiskt, vilket bidrar till nöjet på sitt sätt. Konstnären far genom ett sönderbombat Europa. På frågan om varför han inte skildrade det svarar han:
Jag hittade en trasig soppterrin i Denain, sade Klingsor. Den var sönderbombad. Jag målade den hel. Jag helade den med mitt måleri.
När hans livsverk ska sammanfattas görs det framförallt i kvadratmeter. Bara en sådan sak.
Klingsor är underhållande, och även om det är tveksamt vad den säger om skapandets villkor, annat än att det hos huvudpersonen snarast ledde till ignorans, så blir porträttet en tidvis mycket medryckande berättelse. Om inte annat har Lindgren skapat en figur mot vilken man kan ställa både sitt eget (eventuella och i vidare betydelse) konstnärskap och det hos allehanda kulturmän.