Liliana Colanzi, i översättning av Hanna Nordenhök, omslag formgett av Kerstin Hanson
142 s. Wahlström & Widstrand 2025
I original på spanska Ustedes brillan en lo oscuro (2022)
Strax efter att jag och min flickvän (numer hustru) kom tillbaka från två månader i Sydamerika[1. Vilka jag också skrivit om: ”Om två månader i Sydamerika, 2013-01-18)] skrev jag en text om hur det på en bakgata i La Paz satt en man och erbjöd mig att resa med hans tidsmaskin (”Motstånd och tidsmaskiner”, 2013-02-26). Jag berättar om hur jag ville åka till när jag var yngre och klev ut hos en ynglig med fult hakskägg, Linkin Park i högtalarna och som inte börjat dricka kaffe än. Och för det mesta tänker jag inte på den texten, men när jag nu läst bolivianska författaren Liliana Colanzis (f. 1981) magnifika novellsamling Ni lyser i mörkret får jag känslan av att min text hade kunnat passa in här, på sitt vis.
I sju noveller visar Colanzi hur man låter platsen vara huvudpersonen mer än de som lever och rör sig i den. Med tidshopp och mycket små rörelser gör hon något många bara kan drömma om: en stillsam fantastik, välskriven och oändligt innehållsrik. (Och där skiljer sig Colanzi om inte annat från mig.) I samlingens första novell, ”Grottan”, möter vi direkt en kvinna på väg att föda. Vi får förstå att det utspelar sig för länge sedan, till och med mycket länge sedan, med sedan länge utdöd megafauna i omgivningen. Hon är ensam och när tvillingarna fördrivits så skär hon halsen av dem och markerar grottväggen med deras blodiga fotavtryck. Kvinnan dör hon också och tiden går, grottan finns kvar i Oaxaca, Mexiko, och får se både människor och muterade varelser passera innan den till slut inte är mer än en kulle. Varje nedslag är bara en sida, kanske två eller tre, men fullt tillräckliga för att skänka vikt åt tiden.
Även titelnovellen har ett liknande berättande. Ett radioaktivt(?) salt sprider inte bara ljus utan även död omkring sig när någon matar sina kycklingar med det, någon behandlar det som ett smycke, några försöker att förstöra det för att till slut begravas under lager på lager av bly och betong. Slutförvaring är bara aktuellt om det rör lik, tycks det.
I novellerna berör Colanzi frågan om människans del i naturen, ett tema som skriv fram på bästa möjliga vis. Aldrig övertydligt, aldrig banalt. (Även där skiljer hon sig från mig.) Det är lätt att ta till ”magisk realism” när det rör sig om Latinamerikansk litteratur, men hos Colanzi är det en utbyggnad av den litterära traditionen åt science fiction-hållet. En modernisering och uppfräschning som inte självklart skulle funka bra, men som gör mig övermåttan förtjust, ärligt talat. Hennes koncisa, icke-sentimentala ton bidrar till ett kort format i vilket hon, tja … excellerar. Det är mycket möjligt att Ni lyser i mörkret kommer vara en av de bästa böckerna jag läst i år.