Lidia Yuknavitch
297 s. Hawthorne Books & Literary Arts[1. En liten kommentar om omslaget, en kommentar som i alla rimliga världar inte hade behövts: bilden till höger är bokens omslag, torson på en naken kvinna. Den kom dock levererad med ett skyddsomslag (bilden högst upp) som perfekt dolde det nakna bröstet. Trots att boken är så utlämnande och naken verkar förlaget inte kunna stå för det till hundra procent. På grund av vissa sociala mediers riktlinjer kan inte heller jag göra det.] 2010 (2010)
På rekommendation från Chuck Palahniuk (nå, inte personligen, kanske) började jag läsa en självbiografi av en författare jag inte tidigare kände till, en författare som tävlingssimmade, en författare med en förbannad och förtryckande pappa och en alkoholiserad mamma. Normalt gräver jag inte ner mig i andras elände, men för Lidia Yuknavitch (f. 1963) gjorde jag ett undantag.
Och trots att den börjar med ett slag i magen ångrar jag det inte förrän sekund.
För Lidia (i vanlig ordning använder jag förnamnet för personen i boken och efternamnet för författaren) har livet inte givit mycket gratis. Boken börjar i samband med att hennes dotter föds död, men det är bara en station på en lång räcka händelser av eländig karaktär. Det är svårt att bara glänta på dörren utan att släppa ut all sorg och all ilska, men arv och miljö sammanstrålade för Lidia så att simstipendiet som skulle vara en väg ut kanske snarare blev en väg utför. Alkohol, droger, ilska. Felbeslut efter felbeslut. Men som Yuknavitch själv sammanfattar psykologin hos ärrade människor:
You see it is important to understand how damaged people don’t always know how to say yes, or to choose the big thing, even when it is right in front of them. It’s a shame we carry. The shame of wanting something good. The shame of feeling something good. The shame of not believing we deserve to stand in the same room in the same way as all those we admire. Big red As on our chest.
För Lidia vänder livet något sånär när hon lyfter på locket in till litteraturens och kulturens värld och inser att hon har talang även för det. Skrivandet räddar henne och fanns det en risk för klyschor så undanröjer Yuknavitch dem effektivt.
Det är heller inte konstigt att en författare som Palahniuk hyllar The Chronology of Water. Språkligt och stilistiskt finns det definitivt paralleller: det råa, ohöljda och mänskligt otillräckliga omsatt i ord. Det låter sig inte styras, känslor och sinne bestämmer takt och ton. I kategorin självbiografier är Yuknavitchs bok bland de mest välskrivna jag läst och står sig väldigt väl även helt utan relation till författaren. The Chronology of Water är nämligen en i det närmaste perfekt bok.