Margaret Atwood
180 s. Cambridge University Press 2002 (2002)
Jag har främst gjort Margaret Atwood (f. 1939) bekantskap genom hennes fantastiska efter katastrofen-skildringar och dystopier som ofta bara känns något litet steg bort. Hennes författarskap är dock bredare än så och få är mer lämpade att diskutera författandets villkor än hon. En serie föreläsningar blev till en bok och boken är sprängfylld med både resonerande och referenser. I Negotiating with the Dead besvaras frågan: om skrivandet är en gåva, vem är det som skänker den?
De sex kapitlen rör sig kring olika dimensioner av att vara författare: om vad en författare är, om varför författare skriver, och var de får allt ifrån. Självbiografiska stycken om att vara en författare in spe i ett Kanada som främst riktade blickarna åt andra håll blandas vilt med besök hos andra författare, såväl faktiska som fiktiva. Hur intressant det än är så skiner föreläsningsformen igenom och ger ett emellanåt rörigt intryck. Det stör mig inte nämnvärt egentligen, men illustrerar kanske den spets jag i någon mån saknar.
Atwood är nämligen en fantastisk författare, oavsett vilket, och positionerar sig alltjämt som en av mina stora favoriter. Negotiating with the Dead är på intet sätt en parentes eller ett undantag från detta. Tvärtom, det är en inspirerande skrift som under läsningen gav mitt skrivande jag ett och annat att fundera kring. Mina föreställningar och fördomar om motiv och mål ifrågasätts och kanske är det okej att vara både fåfäng och småaktig emellanåt, likväl som det är rimligt att hålla sig ödmjuk och arbeta hårt. Atwood själv bidrar med en lång lista på anledningar till att hon skriver och om en välrenommerad författare som hon kan motivera sitt författande med saker som ”to satisfy my desire for revenge” och ”to make money so my children could have shoes” så är jag helt till freds med att kliva av eventuella höga hästar.
För den aspirerande författaren är Negotiating with the Dead definitivt ingen manual. Inte heller nyckeln till en lång och framgångsrik karriär som skrivande person. Däremot är den ett lysande bollplank gällande de våndor och idéer som ofta uppstår med den typen av ambitioner. Jag känner mig, om något, mindre ensam efter att ha läst den.