Antoine de Saint-Exupéry, i översättning av Gunvor Bang & Lena Fries-Gedin
117 s. Rabén & Sjögren, 1997 (1943)
Mark Osborne (regi), Irena Brignull (manus) & Bob Persichetti (manus)
108 minuter. 2015
Antoine de Saint-Exupérys (1900—1944) speciella saga Lille Prinsen har trollbundit barn och vuxna sedan den gavs ut under ett brinnande andra världskrig. Den pessimism som måste prägla ett sådant samhälle genomsyrar även sagan, men det finns en bot i den frågvisa bortomvärldsliga lilla prinsen.
Berättare är en pilot som störtat med sitt plan i öknen. Med begränsat med verktyg och förnödenheter startar han sin reparation, då han från ingenstans får sällskap av den mystiska lilla prinsen från den pyttelilla planeten B 612. Han ber piloten att rita ett lamm som kan äta upp baobabträden som annars riskerar att ta över hela planeten. Deras möte är ett möte mellan ett barns gränslöshet och en vuxenvärld som glömt hur det är att vara liten, och prinsen berättar för piloten om de planeter han besökt på vägen till jorden med affärsmän och kungar som tycks motivera sina meningslösa sysslor med cirkelresonemang.
Nyligen kom även en film baserad på boken, Den lille prinsen, och där är det samma meningslöshet som är fonden. En dotter drillas av sin mamma för att komma in på en fin skola och barnen i den inrutade moderna världen ska av allt att döma inte vara annat än små vuxna. På andra sidan staketet från huset de flyttar in i finns däremot ett motstånd mot detta, en gammal och excentrisk pilot som börjar berätta om den lilla prinsen. Sakta öppnas dörren till fantasi och barnslighet som flickan i någon mån förvägrats.
Även om ramberättelserna skiljer sig åt mellan boken och filmen så är tematiken i det stora hela densamma och i en värld där vi stöps i samma ekonomiska form är sådana historier klart relevanta. Dialogen mellan prinsen och piloten fungerar som ett emellanåt nästan övertydligt förstoringsglas och har jag någon kritik mot det hela så är det att de Saint-Exupéry inte alltid lyckas särskilt väl med balansen mellan djup och banalitet när figurerna ska leverera förnuftigheter. Där fungerar filmen bättre.
I filmen är berättelsen transformerad till en tvådelad historia. I första delen får flickan höra pilotens saga, samtidigt som hon återfår sin barndom. I andra delen letar flickan efter den lilla prinsen som nu tycks ha blivit något äldre, i hopp om att han ska kunna hjälpa henne. Samtidigt är det en jakt efter henne själv, efter tryggheten i att bara få vara ett barn och för den vuxna lilla prinsen blir flickan istället den förlösande kraft som, mer eller mindre bokstavligt, ger honom tillbaka minnet av att vara barn.
Både boken och filmen är bra, men måste jag jämföra dem med varandra så skulle jag säga att filmen är relativt sett bättre. Den är fint animerad med bra röstskådespelare och bjuder på en ömsom fartfylld, ömsom eftertänksam stund, medan boken i sig har svårare att gripa tag i mig. Oavsett vilket, när vuxenvärlden verkar balla ur (igen) är det nog den här typen av berättelser vi kan behöva.