Helen DeWitt
482 s. Vintage Books 2018 (2000)
Under hösten förstökte Vulture sammanställa en kanon över litteratur utgiven på 2000-talet (A Premature Attempt at the 21st Century Canon, 2018-09-17). Lite tidigt kan tyckas, men med tanke på vilka titlar som återfinns i artikeln är det kanske inte så konstigt.[1. Panelen bestod av 31 litteraturvetare, kritiker och experter.] Av alla böcker utnämndes The Last Samurai av Helen DeWitt (f. 1957) till årtusendets (hittills) bästa. Det är onekligen ganska lockande, i synnerhet eftersom den levt ett relativt undanskymt liv sedan den gavs ut första gången 2000.
Boken har ingenting med Tom Cruise-filmen att göra (lyckligtvis), men titeln refererar till filmen De sju samurajerna (1954) av Akira Kurosawa. Historiens berättas till en början av singelmamman Sibylla. Samtidigt som hon försöker att uppfostra sin son Ludo digitaliserar hon gamla bortglömda tidskrifter, det hade kanske kunnat gå lätt om det inte var för Ludos omättliga kunskapstörst. Som treåring läser han Iliaden på originalgrekiska, därefter lär han sig bland annat arabiska, japanska, isländska och avancerad matematik. I brist på andra manliga förebilder får De sju samurajerna fylla den funktionen.
Inledningsvis står relationen mellan Ludo och Sibylla i centrum. Hon jobbar och han lär sig, ibland hittar de på saker tillsammans tvärtemot vad deras ekonomiska situation medger och ofta slutar det med att Sibylla frustrerat pratar ner någon som råkat säga något ogenomtänkt till dem. Så länge Ludo är liten fyller Sibylla sin föräldraroll, men ju äldre Ludo blir desto mer äger han både sin situation och berättelsen i boken. Han intresserar sig för sin riktiga pappa trots att Sibylla avråder honom och när pappan, mycket riktigt, inte håller måttet ger Ludo sig ut på jakt efter en annan.
I grunden rör det sig om en klassisk uppväxtroman, ett begynnande epos. En ung hjälte gör sig genom utbildning och träning redo för att ge sig ut på äventyr. Tvärtemot hjältesagorna finns här inget elitistiskt. Genom Sibyllas frustration syns en människosyn som menar att alla är kapabla att vara genier, att vara som Ludo, men att vi andra av olika anledningar låter bli att ens försöka, därigenom blir Ludo något extraordinärt.
Det går även igen i bokens uttryck. Ludo och Sibylla pratar om saker jag inte kan, språk och fraser på andra språk nämns och matematik fladdrar förbi då och då. Aldrig får jag känslan av att bli skriven på nästan, aldrig att DeWitt genom sina figurer vill mästra läsaren. Snarare tvärtom. Genom språk och narrativ finns en uppmaning att följa med på resan, värj inte undan. Om utgångspunkten är klassisk så löser DeWitt upp och smälter samman romanformen på ett liknande sätt som Daniel Keyes gjorde i Flowers for Algernon (1966). Till punkt och pricka har The Last Samurai den form den måste ha för att berätta den här berättelsen.
I huvudsak är det just det som gör att jag accepterar Vultures utsaga: The Last Samurai kan mycket väl vara den bästa boken som givits ut detta årtusende, åtminstone har DeWitt skrivit något alldeles unikt och genom det har boken potential att överleva genom tiden.