Originaltitel: Pleasantville
Regissör: Gary Ross
Manus: Gary Ross
Språk: Engelska
Land: USA
År: 1998
Längd: 124 minuter
Välkommen till Pleasantville handlar om två tonåringar, David (Tobey Maguire) och Jennifer (Reese Witherspoon), råkar hamna i en TV-serie från femtiotalet efter att en mystisk TV-reparatör kommit på besök. David är helt såld på serien och kan allt om den, medan Jennifer mest tycker allt är larvigt. Gemensamt är dock att ingen av dem vill vara kvar i den svartvita världen, men eftersom de inte vet hur de ska ta sig ur TVn bestämmer de att de ska försöka anpassa sig tills det kommer en öppning. De båda lyckas (eller misslyckas) dock få staden att leva upp och få färg, något inte alla är lika nöjda med.
Jag måste medge att både början och slutet på filmen är lite småfåniga, men att jag i övrigt gillar handlingen. Det är en ganska sorglig men samtidigt uppfriskande historia om att folk förändras (i det här fallet lever upp och får färg). Den är dessutom en parallell till diskrimineringen av färgade på 50-talet.
Skådespelarna är bra, framförallt William H. Macy som femtiotalspappan, Joan Allen som femtiotalsmamman, Jeff Daniels som caféägaren och J.T. Walsh som Pleasantvilles borgmästare. Det är rätt ballt att de lyckas sätta sig in i sina roller så bra.
Det bästa med filmen är hur snygg den är. När de först kommer till Pleasantville är allt och alla svartvita, men ju längre tiden går desto mer saker blir i färg. Blandningen av färg och svartvitt är jättehäftig och väldigt välgjord. Filmens starkaste scen är när mamman precis blivit färg och skäms för det så hon låter David sminka henne svartvit. Jättebra.
Välkommen till Pleasantville är en snygg film med riktigt bra skådespeleri och bra handling som mycket väl förtjänar en titt. Om man kan bortse från vissa av de fånigare aspekterna kan till och med fler än jag gilla den.