Originaltitel: Burn after reading
Regissör: Ethan Coen och Joel Coen
Manus: Ethan Coen och Joel Coen
Språk: Engelska
Land: USA, Storbritannien och Frankrike
År: 2008
Längd: 96 minuter
Jag är mer förtjust i bröderna Coens komedier än vad jag är i deras thrillers. Visserligen var Fargo schysst, men när Fargo överförs till komedi blir det ännu bättre. Entré: Burn after reading!
CIA-agenten Osbourne Cox (John Malkovich) har precis blivit entledigad från sin tjänst för sina alkoholproblem som han påstår sig sakna, medan hans fru Katie (Tilda Swinton) bedrar honom med skatteindrivaren Harry Pfarrer (George Clooney). För att kunna säkra sina (läs: Osbournes) ekonomiska tillgångar bränner hon ut kontouppgifterna på en CD. CD:n hamnar i de märkliga gymtränarna Linda Litzkes (Frances McDormand) och Chad Fledheimers (Brad Pitt) och de försöker förgäves att utpressa Osbourne så att Linda ska få råd med sina skönhetsoperationer.
Handlingen är skruvad och CIA-männen som undersöker utpressningen kommenterar det träffsäkert med ”Report back to me when it makes sense”. Jag älskar hur den här filmen gör parodi på säkerhetstjänsten, på privatpersoner som tror de kan utföra brott och jag älskar hur bröderna Coen återigen berättar historien om en rad misslyckade personer som om det vore något nytt. Burn after reading spelar på alla saker jag tycker om och därför passar den mig väldigt bra.
Sen är skådespeleriet mästerligt. Framförallt Brad Pitt imponerar som korkad tönt och Frances McDormand som dennes egoistiska och ungefär lika korkade kompanjon. Även George Clooney och John Malkovich imponerar och det är en fröjd att se riktigt duktiga skådespelare göra något så mästerligt. Det framförs med akuratess och bara det gör filmen väl värd att se.
Nu råkar det ju vara så att alla delar av Burn after reading tilltalar mig stort och det här kan vara årets bästa film. Jag misstänker dock att den inte tilltalar alla på samma sätt, men jag ser det som stor humor. En femma till bröderna Coens återgång till komedierna.