Originaltitel: Schindler’s list
Regissör: Steven Spielberg
Manus: Thomas Keneally och Steven Zaillian
Språk: Engelska, hebreiska, tyska och polska
Land: USA
År: 1993
Längd: 195 minuter
Det kan tyckas aningen menlöst att recensera en så pass ny film, som folk fortfarande (och alltid) har i färskt minne och som dessutom har ett helyllebudskap utan dess like. Alla har redan sett Schindler’s list. Och så bör det vara, för Schindler’s list är bland de bästa filmerna som gjorts. Tyvärr verkar den inte ha lärt oss något alls.
Andra världskriget har precis börjat och entreprenören Oskar Schindler (Liam Neeson) ser med giriga ögon hur judarna kan användas för att arbeta billigt i hans fabrik. Men någonstans på vägen, när fler och fler judar jobbar och vill jobba hos honom, ändras hans motiv. Det är inte den monetära vinsten som är viktigast, det är den humanitära. Han börjar att aktivt anställa och i vissa fall köpa judar för att de inte ska skickas till koncentrationslägren och vid krigets slut har han räddat 1100 judar.
Historien bygger på faktiska händelser och är, oavsett hur mycket som fabulerats i efterhand, en av de mest fantastiska berättelserna om godhet och ondska som berättats. Steven Spielberg är inte alltid bäst på att göra rätt, men han har i Schindler’s list lyckats fånga en stämning och en nerv som få andra dramer kan stoltsera med. Till och med 195 minuter känns lagom i en film som den här.
Vidare kan man ju undra om historien inte föll sig som den gjorde för att just Liam Neeson skulle spela rollen som Oskar Schindler i filmen, för han kan vara den mest självklara skådespelaren till en roll i filmhistorien. Varken Ben Kingsley, som Oskar Schindlers närmsta man, eller Ralph Fiennes, som nazistbefälet Oskar Schindler köpslår med, bör ringaktas för även de är fantastiska i sina roller, men de kommer inte i närheten av Neesons prestation.
Det är ingen mening med att säga att alla måste se Schindler’s list för alla har redan sett den. Jag antar att jag bara kan säga: Se den igen och låt den lära oss något…