På Fokus.se diskuterar Jessica Gedin självutlämningskulturen och hur den – får vi hoppas – är på väg att försvinna till förmån för fiktionen. Hennes artikel är intressant på många sätt: dels ger hon en vinkling av TV och dokusåporna, hur de började och hur de slutade, dels drar hon en parallell till konstens ready-mades vilket de självbiografiska böckerna på många sätt kan sälla sig till. Hon skriver, för att sammanfatta den typen av litteratur lite:
Utvecklingsromanen har fått stryka på foten för vardagsrealismen – i ordets rätta bemärkelse – där författarna allt oftare helt enkelt bara skär ut en tjock skiva av sin vardag och serverar den till läsaren.
Som ni kanske vet vid det här laget är jag inte särskilt intresserad av ”sanna historier” men desto mer intresserad av lögnen inom kulturen. Jag lägger ingen vikt vid att något kulturellt är sant, snarare tvärtom, är det en sanning som presenteras så kan man ge sig sjutton på att det är fiktion ändå. ”Memoarer är personlig fiktion” som någon någonstans lär ha sagt. Det är förstås inget fel i det, jag uppmuntrar till och med att det ska vara så. Problemet är snarast att författare tar ut svängarna för lite, ljuger för lite om sina liv. Fläska på ordentligt (obligatorisk länk till Världens sista roman)!
Nå, den senaste tidens boktrend, att skriva om sin alltför tråkiga sanning, har inte intresserat mig särskilt. Jag läser inte litteratur för att gotta mig i någon annans märkliga självömkan som försvaras med att man bara är sig själv. Jag har ett eget liv som jag, om jag lägger manken till, kan fylla med självömkan. Jag behöver ingen annans. Jag läser litteratur för att få en historia berättad för mig (bland annat). Bjuder inte självbiografierna på det, så får det vara. Krydda sanningen! Ljug!
Jessica Gedins avslutning får avsluta även här, för den är bra och har en poäng. Jag hoppas för mitt liv att hennes förhoppning om fiktionens återkomst till rampljuset besannas:
Och det är den kontexten, sanningens motiv, som avgör huruvida urinoaren faktiskt är ett konstverk eller bara en nerkissad kliché där någon har lättat på trycket.*
* Inget ont om Marcel Duchamp, han revolutionerade konsten och konstbegreppet. Det är bara svårt att ta samma pissoar och göra om det.