Originaltitel: Autobiography of red. A novel in Verse
Författare: Anne Carson
Utgivningsår: 1998
Tryckår: 1999
Originalspråk: Engelska
Sidantal: 149
Förlag: Vintage books
ISBN: 978-0-375-70129-0
Den kanadensiska poeten, översättaren och litteraturvetaren Anne Carson är en mycket ny bekantskap, men förklaringen jag fick när jag tipsades om Autobiography of red fick mig såld på konceptet så till den grad att jag kastade mig över boken så fort jag fick möjlighet. Och den levererade något väldigt bra, väldigt speciellt. Det kommer dock med ett pris: jag vet inte riktigt vad det är jag läser och för vissa kan nog det vara mycket störande (medan jag njuter för varje ord).
Autobiography of red tar avstamp i den antike lyrikern Stesichoros sång om Helena som inte framställs som den sköna gudadotter hon ansågs vara (och som gjorde honom blind) och framförallt i grekens fragment om det röda monstret Geryon som Herakles dödar enligt myten. Boken inleds med en text om Stesichoros, hans fragment samt tre appendix (ett vittnesmål om Stesichoros blindhet, ”The Palinode of Stesichoros by Stesichoros” samt ett logiskt resonemang kring den påstådda blindheten). Åtminstone ytligt verkar de här delarna ha förankring i verkligheten, men det är svårt att avgöra för man kan inte ta något för givet. Däremot är det uppenbart att Appendix C, det vill säga resonemanget om blindheten, är bland det ballaste jag läst. Jag vet inte varför jag blir så tilltalad av det, men det är verkligen inspirerande (ett ord vi kommer återkomma till).
I andra delen, med samma titel som boken, handlar om Geryons liv och hur han blir förtryckt och utnyttjad av sin bror och mobbad av sina kamrater och stänger in sig i sig själv, men snart finner sin trygghet bakom en kameralins och i Herakles starka armar. Man skulle kunna tänka sig att den här biten är förlagd till de grekiska myternas värld, men givetvis är det inte så – nej, det utspelar sig till en början i någon version av ett modernt USA (och senare i Buenos Aires). Hela den här delen, den här berättelsen, är skriven som en rad dikter och det fungerar väldigt bra. Det känns inte konstigt, tvärtom känns det självklart att det är så det måste vara.
Jag skrev tidigare att boken var inspirerade och det är möjligen årtusendets underdrift. Få böcker jag har läst har varit så inspirerande som Autobiography of red och det är både formen, språket och temat som inspirerar. Språket känns perfekt avvägt med en balans mellan att säga det enkelt och säga det vackert. Innehållet är utmanande och kräver att man antingen är bildad eller duktig på att slå upp saker. Man inspireras att forska vidare å ena sidan – å andra sidan inspireras man till att själv använda myter på det här mycket egensinniga sättet. Och den obestämbara formen visar att allting är möjligt och att inga regler behöver följas när man vandrar genom litteraturen. Det hela kan inte sammanfattas annat än som en intellektuell lekfullhet som jag vill – nej, måste – vara en del av.
Autobiography of red är en riktigt bra och oändligt inspirerande bok som jag måste rekommendera alla med en gnutta litteraturintresse. Är allt av Anne Carson i samma stil och samma klass som Autobiography of red kan det här mycket väl vara början på en bekantskap med ett mycket intressant författarskap.