Originaltitel: The Men Who Stare at Goats
Regissör: Grant Heslov
Manus: Peter Straughan och Jon Ronson
Språk: Engelska
Land: USA och Storbritannien
Svensk premiär: 5 februari 2010
Längd: 94 minuter
Någon gång under Vietnam-kriget var det en överstelöjtnant vid namn Jim Channon för sig att amerikanska försvaret borde inrätta en armé vars organisation bygger på New Age. Det låter förstås helt befängt, men Jim Channon trodde på att någon form av harmoni kunde uppstå genom politiken med militären, First Earth Battalion, som bas. Om vi fortsatte att utöka vara intressesfärer som vi gjort tidigare från flock, via stam, territorium och nation, vidare till planet så skulle allting bli bra. En fantastisk tanke naturligtvis. Nu verkar det ju inte som att några framsteg har gjorts, men när tanken filmatiserades (efter Jon Ronsons bok) fick vi åtminstone en sjukt skön komedi. Det kan vi tacka Jim Channon och hans First Earth Battalion för.
The Men Who Stare at Goats handlar om journalisten Bob Wilton (Ewan McGregor) som desperat efter att hans fästmö dumpat honom söker sig till krigshärden Irak för att visa sig på styva linan så att fästmön ska komma tillbaka till honom. Där stöter han på Lyn Cassidy (George Clooney) som, efter många om och men, börjar berätta om arméns hemliga program för psykiska krafter. Till en början skeptisk fascineras Bob ändå av tokstollen Lyns historier och ju längre det går desto mer tror han på att New Earth Army faktiskt finns och att deras psykiska krafter faktiskt fungerar. Till viss del.
Såhär efter att ha sett filmen inser jag att handlingen har ett lite ojämnt tempo, det var ingenting jag tänkte på när jag väl satt och såg den – tvärtom, då var jag helt inne i filmen, berusad av den fantastiska idén. Hur som helst, berättelsen är lite ryckig och ibland är det svagare bitar som tyvärr gör att helhetsintrycket dras ned en smula, inte mycket, men tillräckligt för att det ska vara värt att påpeka. Men det är å andra sidan det enda negativa jag har att säga om filmen. Den är nämligen sjukt rolig på ett sätt som passar mig och som inte nödvändigtvis är svart humor. Det absurda i hela idén förnekas inte, men det förlöjligas inte heller. Det finns något bakom, under, och det presenteras med viss kärlek till det presenterade.
Den stora anledningen till att jag blev intresserad av filmen från början var väldig enkel. Smaka på namnen: Ewan McGregor, George Clooney, Jeff Bridges och Kevin Spacey. Samtliga tillhör de skaran skådespelare jag håller som de främsta manliga i Hollywood. Och de gör mig definitivt inte besviken, för alla är de snarast perfekta i sina gestaltningar, klockrena trots det absurda. Framförallt George Clooney imponerar stort som å ena sidan machosoldat, å andra sidan deltidshippie. Karaktärerna de har att leka med går ju inte heller av för hackor, så otroligt sköna typer. Halvt misslyckade, ofta rätt korkade i bästa bröderna Coen-anda.
The Men Who Stare at Goats är utan tvekan den bästa krigsfilmen jag sätt på mycket länge. Handlingen är inte 100 %, men nära nog. Karaktärerna och skådespelarna är förbluffande bra och filmen är härligt rolig och absurd. Förmodligen bland det bästa som går på bio nu och det finns ingen anledning till att vänta med att se den.