Lotta Lotass
366 s. Albert Bonniers förlag 2009 (2009)
Jag har lovat mig själv att alltid läsa med ett välvilligt öga. Jag har lovat mig själv att försöka att inte vantolka eller missförstå med flit, istället om möjligt skapa ytterligare en dimension till det verk jag här skriver om. Det gäller inga andra regler för Den svarta solen av Lotta Lotass (f. 1964), men, som jag tog upp i ”Att räkna får som metafor”, 2021-03-20, utmanar den mina gränser som läsare på ett sätt som gör att jag inte vet om jag finns kvar. Ska jag förändras vill jag åtminstone veta om det.
Den svarta solen är tredje delen av en trilogi som förhåller sig till Immanuel Kants tre kritiker. Jag har inte läst varken kritikerna eller de två tidigare delarna, men ämnar här redogöra för deras existens. Den vita jorden (2007) behandlar Kritik av det rena förnuftet (1781). Den röda himlen (2008) behandlar Kritik av det praktiska förnuftet. Den svarta solen, slutligen, behandlar Kritik av omdömeskraften (1790). Så. Huruvida min okunskap här påverkar min läsning av Den svarta solen låter jag vara osagt (självklart gör den det).
Romanen, om det alls är någon vits att kalla den för det, är egentligen en litterär labyrint. I 340 numrerade stycken lotsas läsaren mellan stycken som också beskriver rum, passager och utrymmen. Stycke 1 leder till stycke 256, stycke 256 leder till stycke 86, 273 eller 142. Du som läsare väljer väg och lägger du inte, likt Hans och Greta, ut brödsmulor åt dig är du snart vilse i den gråa sörjan av ljusa salar och bruna passager. Adjektivstint och repetetivt finns det inga fästpunkter ens om man försöker. Lotass manar en att följa anvisningarna, men egentligen tror jag inte att det spelar någon roll. Läser man pärm till pärm är det lika förvillande labyrintiskt, med möjligen den skillnaden att det inte går att gå vilse som jag gjorde.
Någon handling finns naturligtvis inte heller, allt är bara form. Litterär och rumslig. Några figurer förekommer men sällan blir de mer än vaxdockor i utrymmen där tiden stannat. Tankarna förs, inte långsökt och inte av egen förskyllan, till rollspel där det inte sällan finns ett någorlunda avgränsat utrymme för deltagarna att utforska. Ni kan gå till höger eller vänster. Vad gör ni?
Jag förstår inte vad Lotass vill och så kan det naturligtvis vara, men i just detta möte mellan Den svarta solen och mig som läsare tycker jag att det hela känns bortkastat. Alla nivåer av originalitet eller litterär experimentlusta gör hela verket till något som snarare blir att betrakta som en artefakt än ett verk att läsa (och om det är meningen så antar jag att jag förstod, trots allt). Det finns nämligen något oerhört kittlande i hela upplägget, som om man kliver in på ett oändligt slott, men som här bara är ljusa, långa salar med schackrutigt golv och människor som krampaktigt håller om olika delar av stolar. Krampaktigheten får mig inte att vilja utforska vidare, den får mig att vilja tjuvkika, som att skriva in fuskkoder i ett datorspel.