Anna Platt
257 s. Forum, 2017 (2017)
Året är 1992 och en JAS-pilot bestämmer sig för att nu får det vara nog. Relationerna runt omkring honom rasar ihop och hans egen bräckliga personlighet hjälper honom föga i fråga om att rädda något. Med några knapptryck och manövrar faller han fritt mot marken. I Anna Platts (f. 1977) debutroman samlas öden som alla i någon mån är i fritt fall och som knyts samman av en flygolycka som de (flesta av dem) inte har något med att göra.
Personerna vars liv möts i Vi faller har egna bekymmer, i synnerhet sådana kopplade till relationer, men de skiljer sig åt: någon har varit olyckligt kär i sin bästa väns fru i hela sitt liv men drömmer trots det mest om att åka till Tåkern, någon annan är nyseparerad och försöker hitta strategier för att glömma eller åtminstone stöta undan sitt ex, en tredje försöker få kontakt med sin pappa efter det att mamman dog, något som går sådär trots att de bor under samma tak. De trasiga i olika grader men håller ihop, ibland med minsta möjliga marginal.
Det hela utspelar sig i Linköping och även om jag är inflyttad långt efter boken utspelar sig finns här mycket igenkänning. Det går att se innerstan, Ekholmen, SAABs områden och Johannelund. Jag tänker mig att den som bodde här då runt 1992 har än större behållning av de bitarna. Att göra en stad rättvisa på det sättet är svårt.
Platt gör dessutom ett mycket bra arbete med att tillåta figurerna att vara runda och intressanta, trots att de vid en första anblick känns som personer man känner igen. Kanske finns det något allmängiltigt i dem? Vi faller är förvånansvärt svår att lägga ifrån sig och blandar både värme och svart humor på ett sätt som passar mig tämligen väl. En utmärkt debut!