Karolina Ramqvist
85 s. Norstedts, 2016 (2016)
Det är natten är en liten skrift om författande, inte i praktiken utan snarare hur den skrivande personen förhåller sig till Författaren med stort F, personen som andra ser i den som skriver. Jag har ingen relation till Karolina Ramqvists (f. 1976) böcker sedan innan, men kortare texter jag läst har varit intressanta och Det är natten är inget undantag.
Boken följer den skrivande Ramqvist som förbereder ett framförande om sin nya bok, men framför henne finns bara meningen: ”Det är omöjligt att tala med någon om en bok man skrivit.” Meningen kommer från Marguerite Duras men stannar kvar här som en påminnelse om de problem som uppstår när en författare ska prata om sin bok. Vad som är självbiografiskt och vad som är fiktion, exempelvis? Eller vad man vill säga med sin bok (”Jag ville inte säga någonting, jag ville skriva det som det står i boken, just som det står där,” är hennes svar).
Liksom många andra författare som skriver om författande blir det en dialog med kollegor. Ramqvist lutar sig mot Duras, mot Virginia Woolf och till min stora glädje även mot Margaret Atwood och hennes Negotiating with the Dead (2002). Med deras hjälp krånglar hon sig vidare genom kampen mellan livet och skrivandet. Inblickarna i Ramqvists kamp mot det kallt skinande och alldeles tomma dokumentet inför föredraget är medryckande och även om jag aldrig kommer vara i samma situation (bara det att jag är man gör att jag kommer undan med mycket och kommer undan mycket) så känner jag igen frågor och tankar och strategier.
Om boken blir till i mötet med läsaren, vilket Ramqvist med belägg påstår, så är den bok jag nyss läst, Det är natten, en fin bok alldeles oavsett om man läst något av henne sedan tidigare, och jag vill nog mena att hon och hennes tankar är en stor del av anledningen till det.