Rebecca Solnit
174 s. Haymarket Books, 2017 (2017)
Som de flesta som läser här nog känner till vid det här laget är Rebecca Solnit (f. 1961) sannolikt det närmaste en idol jag kommer. Hennes essäer är lågmälda, eftertänksamma och knivskarpa på ett sätt som gör hennes blick för kultur, samhällsmönster och de marginaliserade människorna rättvisa. Hennes senaste essäsamling, The Mother of All Questions, är inget undantag.
Texterna i boken är i sig fristående, men rör sig kring tystnaden som kulturellt, politiskt och socialt koncept. Att tillåtas göra sin röst hörd är inte självklart och den tystnad som människor beläggs med kan vara institutionell, i form av censur[1. Den riktiga sorten, inte den missförstådda som rullas fram var gång någon Sverigevän anser sig tystad men egentligen bara är motsagd.] eller förföljelse, men behandlas här främst utifrån den av andra påtvingade tystnaden och den man försätter sig själv i. Den långa raden av feminister som dagligen får utstå hot och hat är ett återkommande exempel. Det handlar också om vems berättelse som syns och vems perspektiv som lyfts och allt som oftast utgår beskrivningarna av världen från vita och män, och när nu det luckras upp möts det av ett reaktionärt motstånd som tar sig minst sagt läskiga uttryck.
Att mansrättsaktivister[2. ”You’re ridiculous, and men’s rights is nothing.” — Leslie Knope (spelad av Amy Poehler i Parks and Recreation (2009—2015)).] och liknande grupperingar återkommer gång efter annan i The Mother of All Questions är på intet sätt oförtjänt för de utgör en stor del av problemet, men det synliggör också den enda kritiken jag egentligen kan och vill lyfta fram mot boken.
Solnits texter är var för sig briljanta, upplysta och lärorika, men när de tillkommit på olika håll och vid olika tider och sedan placeras inom samma pärmar känns mycket som upprepningar, i synnerhet om man sträckläser så som jag gjort. Hennes stora styrka syns främst i det avslutade formatet, vare sig det är tiotalet sidor eller en hel bok och det gör att de större verken som böcker betraktat känns mer välarbetade och kompletta.
Boten för detta är naturligtvis inte att undvika The Mother of All Questions, men däremot att ta sig an den med viss långsamhet. På så sätt bör upprepningarna mellan essäerna kännas mindre akuta och intrycket i stort bli än mer positivt. För det är klart, Solnit är fortfarande en alltigenom fantastisk essäist och det visar hon även i texterna i The Mother of All Questions.