Darya Tsymbalyuk
138 s. Polity Press 2025 (2025)
Krigens konsekvenser är i det närmaste oöverblickbara. I nyhetsmedier och på sociala medier kan man i realtid ta del av det enorma mänskliga lidande som krigen orsakar och det vore märkligt om man som betraktare inte påverkades. Och under pågående krig är det, av naturliga orsaker, ofta i det mänskliga (och omänskliga) vi rör oss. Det ligger nära till hands. Men sår rivs upp inte bara i mänsklig hud, ärren i vår omgivning kommer vara synliga i hundratals, om inte tusentals, år. En som haft modet att lyfta blicken är ukrainska litteratur- och språkprofessorn Darya Tsymbalyuk som i sin bok Ecocide in Ukraine resonerar kring hur Rysslands invasionskrig mot Ukraina påverkar naturen och de djur och människor som bor i den, är beroende av den.
Den 6 juni 2023 inträffade en explosion i den 3,2 km långa Kachovka-dammen. Ur reservoaren forsade okontrollerat Dnipros vatten ner och höjde skapade en översvämning, på somliga ställen över fem meter djup, som tvingade tiotusentals människor att evakuera under tiden Ryssland sänkte sina bomber över flyktvägarna. Att det också var Ryssland som låg bakom förstörelsen av dammen är det nog bara de själva som förnekar. Och samtidigt som ukrainare flydde förstördes också enorma naturvärden.
På liknande sätt finns det hela områden som är obeboliga, ja till och med livsfarliga att beträda. Delar av Ukraina är bland de mest minerade i hela världen, ett desarmeringsarbete som inte bara är farligt utan i det närmaste oändligt krävs för att åter göra markerna tillgängliga. För att inte tala områden kring Tjornobyl som sedan olyckan 1986 fortsätter, snart 40 år efter, att vara en av jordens farligaste platser och vars eko hörs i rapporterna kring Rysslands beskjutning av kärnkraftverket i Zaporizjzja, som är Europas största i sitt slag.
Tsymbalyuk utgår från några av naturens element när hon utifrån sin horisont, med stöd av forskning och rapporter vad som sker Ukraina. Vatten, jord, luft, växtlighet, kroppar och energi är hennes rubriker och det finns något mänskligt, närapå hoppfullt, i hur hon beskriver hur folk trots beskjutningar och smuts ändå badar i värmen. Trots de många förövarnas försök att utmåla fienden som omänsklig är det sällan offren som de facto blir det. Sedan, får man anta, finns det en särskild motståndskraft kring detta i Ukraina och de andra forna sovjetstaterna.
För, som Tsymbalyuk är inte på, är det inte första gången order från Moskva skapat stora konsekvenser i den ukrainska miljön. Skogar har huggits ner och planterats med snabbväxande virkesträd och de enorma stäppvidderna är i princip helt och hållet uppodlade vid det här laget. Det är en utarmande monokultur som, krig eller inte, inte är hållbar i längden. Och här någonstans bränner Ecocide in Ukraine till på riktigt.
Tsymbalyuk beskriver det naturvårdsarbete som både föreningsliv och stat påbörjat, inte alls utan motstånd, i Ukraina och hur svårigheterna inte direkt blev mindre av kriget. Så snart det rustas upp tar det resurser från allt annat. Hon beskriver hur forskare inte haft möjlighet att följa upp och överblicka de ekologiska konsekvenserna som kriget har och hur det är alldeles nödvändigt att nu samla data för att hjälpa till på traven när kriget en dag tar slut. Och om vi nu ska återvända till Kachovka-dammen. Den stod klar 1956 och skapade den 2 150 km² (vilket är ungefär 10 gånger så stort som Stockholms kommun) stora reservoaren från en flodfåra. När den så efter explosionen tömdes på vatten som efter en tid sjönk utan började det gro i de tidigare vattendränkta slänterna. Pilträd och popplar började växa och tidigare försvunna fiskarter syntes där igen.
Krigens konsekvenser är som sagt i det närmaste oöverblickbara och det mänskliga lidande som de orsakar ska inte negligeras. Tsymbalyuk balanserar på en tunn linje, men jag upplever att hon har fast blick på sitt ämne, krigets miljömässiga kostnader, men också att hon vårdar frågan om ett efteråt väldigt väl. En dag tar kriget i Ukraina slut och människor, djur och växter ska fortsätta leva där. Genom Ecocide in Ukraine lyfts frågan, åtminstone tillfälligt, om vad vi ska göra härnäst.