Regi & manus: Jim Jarmusch
118 minuter. 2016
Jag recenserar inte särskilt många filmer, det blir några per år kanske, även om jag ser fler än så. Urvalet är ganska enkelt (om än helt godtyckligt): de ska vara oväntade och de ska vara bra. En sådan film är Paterson som skrivits och regisserats av Jim Jarmusch (f. 1953) och där huvudrollen spelas av Adam Driver (f. 1983) som annars främst känns igen från Girls (2012—2017) och nya Star Wars-filmerna där han spelar den emotionellt labile skurken Kylo Ren.
I dramat Paterson spelar Driver chauffören Paterson som kör buss mellan husen där litterära giganter som William Carlos Williams och Allen Ginsberg gått. Paterson själv är poet, eller … han skriver dikter främst för sin egen skull, i sin alltid medsläpade anteckningsbok. Inga kopior finns och ingen får läsa dem, trots flickvännens (spelad av Golshifteh Farahani (f. 1983)) påtryckningar. Filmen behandlar en vecka i Patersons liv.
Och särskilt mycket händer inte i Patersons vecka. Dagarna liknar varandra; han vaknar, går till jobbet, kommer hem, går ut med hunden, går till puben, går och lägger sig. När tillfälle ges skriver han. Han träffar ungefär samma människor varje dag och livet rullar på. Han verkar inte vara särskilt lik sin flickvän men de kommer överens och mår fint. Är man ute efter ett yvigt drama är Paterson helt enkelt fel film.
Är det istället en lågmäld och välspelad berättelse med precis dialog och poetisk finess man vill ha kommer Paterson att passa mycket bättre. Vissa samtal är rent briljanta och oerhört Jarmuschska. Till mångt och mycket liknar Paterson novellfilmerna Jarmusch gjort tidigare, exempelvis Coffee and Cigarettes (2003), bortsett från att det i det här fallet är en långfilm. Men det är de i princip patenterade klippen och samma småabsurda humor i kombination med en helt frånvarande ängslan om att verka pretentiös. Jag tycker det i sig är befriande och att Paterson var en mycket sevärd film.