Lotta Olsson
36 s. Albert Bonniers förlag 2003 (2003)
Många av världslitteraturens stora författare har skrivit sonetter: Petrarca, Shakespeare, Milton. Det är en klassisk form av poesi vars karaktäristiska 14 rader är lätt att känna igen, men numer svår att hitta. I Den mörka stigen av multiförfattaren Lotta Olsson (f. 1973) dras formen till sin spets när myten om Orfeus och Eurydike återberättas och återigen görs relevant i form av en sonettkrans (vilket innebär att det är först fjorton sonetter där sista raden i en sonett är första raden i nästkommande och som avslutas av en femtonde bestående av den första raden i de fjorton tidigare).
Nå, myten om Orfeus och Eurydike tillhör mina favoriter. Ni känner säkert till den. De tu har precis gift sig när Eurydike blir biten av en orm och dör. Orfeus bestämmer sig i sin sorg att bege sig till dödsriket för att hämta hem henne och tack vare sin skönsång och lyrspel blir hans önskan beviljad, under ett villkor. Eurydike får följa efter Orfeus upp till jordelivet men om han vänder sig om för att se så att hon verkligen är där innan de nått ytan blir hon kvar i underjorden för alltid. Det är på den vandringen vi får följa Orfeus i Den mörka stigen.
Olsson vårdar myten ömt när hon diskuterar framförallt författandets förutsättningar som talar direkt till mig där jag står nu. Orfeus funderar mycket på sin vandring, på vem han är och den situation han befinner sig i. Kärleken tvingar honom, en blek och stum, att i ovisshet vandra genom mörkret. För honom finns bara en publik, Eurydike, men den skulle kunna vara större. Han vet inte. Allt han önskar är att höra ett rop, ett skratt, vad som helst som skänkte honom trygghet i att hon fanns där. En författare som önskar sig en publik, kanske? Eller en som har publik, men som törstar efter reaktion.
Olssons språk är oerhört rikt och Orfeus vånda riktigt brinner genom sidorna. Trots att myten är känd, utgången skriven, lyckas hon behålla en nerv från första stavelse till sista punkt. I sonettkransens form blir dessutom upplösningen en överraskning och en fantastisk final, trots att varje redan lästs tidigare och Orfeus varje gång slutligen vänder sig om och förlorar sin käresta för alltid.
Den mörka stigen är, utan överdrift, ett mästerverk. Olsson tar en omodern form och en väldokumenterad myt och fullständigt briljerar i fråga om relevans och språklig finess. Den mörka stigen talar till mig både intellektuellt och känslomässigt som få andra texter jag läst, och placerar sig absolut bland de bästa.