Marguerite Duras, i översättning av Kennet Klemets
111 s. Ellerströms 2014 (1993)
Marguerite Duras (1914—1996) Att skriva är ett stående inslag i litteraturlistorna bland författare som skriver om att skriva. Brottstycken citeras flitigt och det kan tyckas snarast en synd att inte ha läst den om man betraktar sig som en skrivande människa. Riktigt så långt vill jag inte sträcka mig.
Duras är en fascinerande person med ett stormigt liv som på många sätt speglar det hos det manliga geniet. Alkohol och romanser är det utan vilket Duras inte skulle kunna skapa. Skillnaden är att här omringas det av ödmjukhet och det gör att även Att skriva blir fascinerande. Duras sällar sig till författarna som anser att skrivandet är en vånda.
Skriva.
Jag kan inte.
Ingen kan.
Det måste sägas: vi kan inte.
Och ändå skriver vi.
Inte alla författare är sådana, men jag tror att alla som skriver någonstans stått och stirrat ner i avgrunden, med eller utan Duras som följeslagare. Att skriva är ingen handbok, långt därifrån, snarare att betrakta som en tankebok där skrivandets förutsättning bollas fram och tillbaka mellan författaren Duras och människan Duras (för, som vi alla vet, det kan inte vara samma (jo, det kan det)). Hon kringelikrokar runt livet och döden och här och var finns verkligt starka bilder som är svåra att värja sig ifrån. Att skriva är att tvivla. Skrivandet måste ske i ensamhet. Att skriva är att tala utan ljud. Dessa aforismer förstår jag är lätta att attraheras av, jag gör det själv och hundöronen finns just på dessa ställen. Mitt i allt det personliga känns det ibland som att hon tappar fokus och en stor del av boken är kanske självbiografisk, kanske fiktion, förmodligen något däremellan, men framförallt inte särskilt relevant. Det är synd.
Bokens ringa längd till trots är Duras Att skriva kanske bäst just som citat och brottstycken, inte som ett sammanhållet verk. Några goda råd finns inte (om man inte räknar att ha en flaska Whisky i väskan som hjälp när man inte somnar, vilket jag inte rekommenderar själv) och egentligen ingen som håller en i handen, bara formuleringar (och språket är kanske dess största behållning) av svårigheter man kanske kommer stöta på i skrivprocessen.