Alessandro Baricco, i översättning av Viveca Melander
120 s. Albert Bonniers förlag 2000 (1996)
Silke av italienaren Alessandro Baricco (f. 1958) är en intressant roman som tydligt illustrerar hur språklig eller litterär stil förhåller sig till innehåll och tematik. Jag introducerades till boken med att den skulle vara lik en av mina favoriter, Gabriel García Márquez, en ingång jag förstår och till viss del håller med om.
Nå, Silke handlar om Hervé Joncour, en man som 1861 (och åren därefter) arbetar med att handla med silkesmaskar när och fjärran. På en färd från Lavilledieu i Frankrike till det nästan helt stängda Japan drabbas han av en längtan till en flicka som tycks hållas fånge hos ”Japans mest eftersökte man”, smugglaren och handelsmannen Hara Kei (även om baksidestexten beskriver hans längtan som ”obestämbar”). Med sin fru väntandes hemma gör han flera resor över världen med denna ständiga dragning till den mystiska flickan.
Berättelsen om Hervé och hans omformulerade livsbetingelser (återigen enligt baksidan) är lätt att beskriva som en kärlekshistoria, men den till ytan ganska ordinära förvecklingen hamnar i nytt ljus mot bokens slut. Det är tur, för annars skulle det vara lätt att fastna i det ensidigt exotifierande och möjligen lätt gubbsjuka begär Hervé känner där flickan i dubbel bemärkelse är den andra: långt bort men ändå inte hemma. Någon magisk realism eller liknande är heller inte att tala om. Det är snarare en ren realism i flaubertsk anda.
Men språkligt är kopplingarna till García Márquez tydligare, så pass tydliga att tipset jag fick kändes klockrent även om jag förväntade mig något annat. Baricco skriver på samma gång drastiskt som drömskt och med upprepningar och klara bilder blir de korta kapitlen nästan som fristående vykort. Dramatiskt utan att vara yvigt, innehållsrikt utan att vara utarmande. Så här lyder exempelvis hela första kapitlet:
Trots att hans far tänkt sig en lysande militär karriär för hans del, hade Hervé Joncour till slut kommit att tjäna sitt uppehälle genom ett ovanligt yrke som, ironiskt nog, hade något så mjukt och behagligt över sig att dess kvinnliga framtoning inte helt gick att dölja.
För att tjäna sitt uppehälle handlade Hervé Joncour med silkesmaskar.
Det var 1861. Flaubert höll på att skriva Salammbô, elektrisk belysning var fortfarande bara en hypotes, och på andra sidan havet var Abraham Lincoln i full färd med att utkämpa ett krig han aldrig skulle få uppleva slutet på.
Hervé Joncour var 32 år.
Han köpte och sålde.
Silkesmaskar.
Innehållsmässigt är Silke kanske mer av en bagatell, litterärt är den välskriven stilstudie i språklig elegans. Den är i sin ringa omfattning också en spännande introduktion till ett för mig nytt författarskap som jag säkert kommer att återkomma till.