Valeria Luiselli, i översättning av Annakarin Thorburn
168 s. Rámus 2018 (2011)
Mexikanska Valeria Luiselli (f. 1983) har bubblat strax utanför läslistan en tid[1. … Även helt omedvetet, då hon tydligen är gift med Álvaro Enrigue. Nåväl, hennes meriter är hennes egna.] men jag sköt upp att skaffa de engelska översättningarna av olika anledningar (det är, i och för sig, inte för sent än). När hennes debutroman från 2011 De tyngdlösa kom på svenska tidigare i år riktades mitt fokus ditåt, och visst förebådar den ett högintressant författarskap.
I fragment får vi lära känna ett berättarjag, en kvinna som levde ett rumlande förlagsliv i New York men som fick sluta efter en incident och vars nu är ett familjeliv i stiltje i Mexico City. Hon låter sig nämligen uppslukas av den mexikanske poeten (och diplomaten Gilbert Owen (1904—1952) vars författarskap hon vill bringa i ljuset med hjälp av diverse förfalskningar och egenhändiga översättningar som tillskrivs Louis Zukofsky (1904–1978).
Samtidigt skrivs samma Owens historia, en alkoholiserad poet vars personliga liv faller mer i bitar allt eftersom exfrun och barnen distanserar sig från honom.
Dessa två berättelser flyter ihop, tiden löses upp och skapar fickor där Owens tidiga 1900-tal spiller över i berättarjagets nutid och vice versa. Det går inte att lita på berättarna för fem öre och det är skrivet på ett sätt som mer än något annat öppnar för litterära trixigheter. Referenser, självmotsägelser, metaforer — Luiselli begagnar det med den äran.
De tyngdlösa är en egensinnig roman, extremt svår att lägga ifrån sig tack vare de korta fragmenten och det höga tempot med vilka kringelkrokarna presenteras. Luiselli kan inte gärna skriva samma bok igen, men boken vittnar om en påhittighet som kan variera sig i det oändliga.