Thomas Tidholm
137s. Ordfront 2018 (2018)
Dystopier och undergångar är vanliga nu för tiden, och då menar jag inte bara för det rådande världsläget utan för att det är en litterär och kulturell genre som är extremt populära (och skrämmande). En av de mer aparta uttrycken är Thomas Tidholms (f. 1943) diktverk Rösterna från Avocadobergen där vi placeras i en oigenkännlig svensk framtid.
Framtiden utgörs här av olika vittnesmål med vars ögon och röster vi får uppleva ett samhälle där Företaget med stort F tuffar på utan att någon vet vad det egentligen håller på med, vakter finns utposterade men bryr sig inte nämnvärt om något. Det är apatiskt och kraftlöst och mycket klaustrofobiskt i all sin eländiga viljelöshet. Vissa vittnar om orättvisorna, vissa om maktlösheten, och någon om att de äter rostad hund och gräs. Någon beskrev den framtidsvisionen som trist, men är det främsta omdömet om Tidholms berättelser så sitter man sannolikt på en ganska privilegierad häst.
Vad som där emot saknas kan vara språkligt driv. De många texterna har vitt skilda utgångspunkter men blir sällan på riktigt egna röster. Oftast är det samma stilnivå, samma ord, samma bilder. Finns där en poäng missar jag den och jag tror att Rösterna från Avocadobergen hade varit intressantare som egen roman, en modern framtidsvision, Processen (1924) möter Efter floden (1982), kanske?
Rösterna från Avocadobergen är annorlunda både inom genren och i allmänhet, men den tröstlösa framtidsvisionen dras ner en smula av en språklig trötthet. Läs den om du är intresserad av framtidsbilder.