Mats Söderlund
507 s. Rabén & Sjögren 2018 (2018)
Suckar, suckar äro elementet,
i vars sköte Demiurgen andas.
Se dig om! Vad gladde dina sinnen?
Kom ditt hjärta fortare att klappa,
och med fröjdens milda rosenskimmer
flyktigt stänkte dina bleka kinder?
Säg vad var det? Blott en suck av vemod
som ur andelivets källa fluten
vilse for i tidens labyrinter.
Första versen ur Erik Johan Stagnelius (1793—1823) ”Suckarnas mystär” är liksom övriga verser känslofyllda och dunkla. Vad handlar den egentligen om? Ett svar kommer, något oväntat (fast ändå inte), i poeten och författaren Mats Söderlunds (f. 1965) ungdomsroman Hotet. Den är första delen i trilogin Ättlingarna som skildrar en högteknologisk framtid där naturkatastroferna till följd av klimatkollapsen är större och fler, temperaturerna har sjunkit runt nordpolen och vattenbristen är akut.
Hotet handlar i huvudsak om Jenny. En sextonårig tjej som gör vad hon kan för att vara vanlig, men som alltid känt att hon inte riktigt är som alla andra. Hon ser väldigt bra, hör ljud och känner lukter med en styrka som hennes kompisar inte kan. Hon är uthållig och inuti henne finns en kompass som med GPS-precision berättar var hon befinner sig. Hennes mamma är FN-delegat, hennes småsyskon ganska jobbiga och hennes pappa försvann under mystiska omständigheter när hon var 11 år och de två var ute och campade tillsammans. Hennes längtan och sökande har aldrig upphört, men heller aldrig närmat sig.
Efter en fest som spårar ur, spårar även tillvaron runt omkring henne ur. Hennes bror försvinner, mamman är okontaktbar på grund av tyfonerna som piskar FN-skrapan i Hongkong, samtidigt som mystiska figurer dyker upp och påstår att de varit hennes mammas vänner länge, trots att Jenny aldrig hört talas om dem. Mycket tyder på att det finns en hel verklighet Jenny inte vet något om. Vem är hon egentligen?
Söderlund blandar fantasy och science fiction, dystopi och folktro och vad som med Fem myror är fler än fyra elefanter-termer skulle kunna beskrivas som en korvtårta blir här något annat. Under klimatkollapsen har ett nytt samhälle vuxit upp. FN är starkt, kollektivtrafik och vegetarisk mat är normen, hemmen är datoriserade och röststyrda — en utopi efter katastrofen? Nja, vattentillgången har gjort nationer som Sverige starka men de giriga krafter som privatiserat allt annat är här på jakt efter vattnet. Det är på samma gång en otrolig och trovärdig miljö och den suger tag i mig enormt.
Berättelsen börjar i ganska lågt tempo och de utlovade hemligheterna dröjer. Det är kanske mer en genrekonvention än något annat, men jag är en sådan läsare som hellre har alla korten och ser vad som görs med dem. Samtidigt märks Söderlunds bakgrund som poet, varje ord och varje tanke tycks mejslade med precision bara språket gör Hotet läsvärd. Det fångar in och binder fast.
Stagnelius då? Och Karin Boye (1900—1941)! Poesin är en del av berättelsen, Jenny och hennes kamrater återkommer med jämna mellanrum till ”Suckarnas mystär”, till ”Sköldmön”, och knyter samman berättelsens verklighet med vår egen. Om varelserna finns där i bakgrunden, har funnits sedan urminnes tider, är det inte rimligt att poeterna kunnat känna till dem, kanske varit sådana? Det dunkla och tolkningsbara passar utmärkt i dessa sammanhang och det bara förvånar mig att det inte görs oftare.
Hotet är en lovande inledning. Den känns aktuell och förankrad och jag hoppas att den får en vid läsekrets och att kommande delar fortsätter på det här spåret.