Rebecca Solnit
185 s. Granta 2018 (2018)
Historikern och essäisten (och på det ackerforska kontoret stora förebilden) Rebecca Solnit (f. 1961) har varit en stark och tydlig röst mot den politiska utvecklingen i USA, mot den fascistoida presidenten och mot storföretagens girighet, för den feministiska kampen, miljörörelsen, ursprungsbefolkningens rätt och för allt det som krävs för jämlikhet. I dessa tider är det inte helt lätt att känna tillförsikt inför framtiden. Eller?
Hope is a belief that what we do might matter, an understanding that the future is not yet written. It’s an informed, astute open-mindedness about what can happen and what role we might play in it. Hope looks forward but draws its energies from the past, from knowing histories, including our victories, and their complexities and imperfections. It means not fetishizing the perfect that is enemy of the good, not snatching defeat from the jaws of victory, not assuming you know what will happen when the future is unwritten, and part of what happens is up to us.
Sedan 2003 har ”hopp” varit ett ledord för Solnit, hon har till och med skrivit en bok om det: Hope in the Dark (2004[1. I nyversion 2016 och på svenska med namnet Hopp 2017.]). I hennes senaste essäsamling Call Them by Their True Names, med texter publicerade mellan 2006 och 2018, tar hon fasta på hoppet. Ja, det är klart oroväckande tider och det finns inget utrymme för varken pessimism eller optimism och dess passiviserande effekter. Däremot, om vi är villiga att göra jobbet, finns det hopp och i muren finns sprickor om vi vågar benämna saker utifrån vad de faktiskt är.
Ett exempel hon tar upp är våld. Det är solklart att direkt fysiskt våld med nävar, tillhyggen eller vapen är våld. Men när några personer i en del av världen med hjälp av mellanhänder, påtryckningar och maktmedel försätter stora delar av jordens befolkning i fattigdom och till på köpet förstör planeten för nuvarande och kommande generationer görs det utan repressalier trots att det är en våldshandling med enorma effekter. Istället kallar vi det ”globalisering” (men det är bara ekonomin som är global, inget annat).
Solnit rör sig i vanlig ordning mellan ämnena utan att kränga. Hennes blick för just dessa sprickor i muren är obarmhärtig och hennes penna är så väldigt tydlig. Det är de utsatta och förfördelades parti hon tar i alla lägen. Hon tappar aldrig fokus hon inger alltid hopp. De små segrarna, de stora förlusterna tas alla till vara på, för någon gång, någonstans, får motståndet och aktivismen effekt, inspirerar någon, förändrar något. Vi kan inte veta vad, vi kan bara fortsätta kämpa.
Jag märker att jag börjar få svårt att recensera Solnits böcker, superlativen räcker inte längre till. Jag har kallat henne virtuos, briljant, upplyst och ”fantastisk essäist och stilist”, hennes böcker för ”stor, stor konst”. Allt detta stämmer, och om jag tyckte att The Mother of All Questions (2017) inte kändes riktigt som en helhet finns det en rödare tråd i Call Them by Their True Names vilket gör den till en riktigt stark samlingar. I en av texterna, ett bearbetat tal hon höll på Graduate School of Journalism på University of California, Berkeley, berättar hon om journalisten Ben Bagdikian (1920—2016) som var del i att ”Pentagon Papers” publicerades 1971 och vände hela västerländska bilden av Vietnamkriget. Under en föreläsning i etik där Solnit var bland åhörarna ska han ha sagt: ”Du kan inte vara objektiv, men du kan vara rättvis[2. ”You can’t be objective, but you can be fair.”]”. Solnit tog fasta på det, och är det något som över allt annat är tydligt i hennes författarskap är det just det. Jag tycker att vi allihop kan ta fasta på det: Du kan inte vara objektiv, men du kan vara rättvis.