Carl Johan de Geer & Ulrika Nandra
240 s. Leopard förlag 2018 (2018)
När jag 2010 läste Sven Anders Johanssons essäbok Göra ont. Litterär metafysik (2010) öppnade den många dörrar för mig, satte ord på tankar jag burit på. Den handlade om ondskan i litteraturen och om hur man ska förhålla sig till de onda. Med Johanssons sedvanliga inställning komplicerades frågorna på ett sätt jag burit med mig sedan dess. Nyligen släppte multikonstnären Carl Johan de Geer (f. 1938) och journalisten (f. 1971) sitt andra samarbete, Ondska.
De båda tar upp stafettpinnen efter Johansson, fortsätter i rakt nedstigande led från hans tankegångar, men gör det med sina erfarenheter och perspektiv: ”Hur ser vi på ondska och vad anses vara ondska i vår samtid?”
de Geer och Nandra har olika utgångspunkter och även om de delat upp boken mellan sig blir det ändå en dialog. de Geer har konstnärens och kulturkonsumentens perspektiv, fördjupar sig i populärkulturella detaljer i ena stunden, breder ut sig i filosofiska diskussioner i nästa för att fortsätta i anekdoter, gubbklagan och ifrågasättanden. Nandra å sin sida har en på samma gång distanserad och berörande ingång. Nästan akademisk i ena stunden, obarmhärtigt beskrivande i nästa.[1. Nå, nu är det typiskt att uppdelningen är just sådan men de verkar i varandra funnit ett samarbete och en ton som kompletterar varandra bra.] Likt en pendel rör sig boken från det stora till det lilla, från samtid till dåtid och tillbaka. Det är en trevlig rytm som på något sätt luckrar upp det stora ämnet boken tar sig an.
Ondskan bör förstås som något konstruerat, men istället för att skapa klarhet finns en inneboende förvirring kring begreppet. Människor, individuellt eller i grupp, tycks, om och om och om igen, vara kapabla till fasansfulla saker. När terrorister utför sina dåd har vi svårt, i princip omöjligt, att förstå denna ondska, och om någon försöker bemöts det med spott och spe. Varför? Kanske beror det på att om vi försöker att förstå de andra, de onda, öppnar vi dörren för att känna igen oss själva. Nähäpp, de var inte hin håle själv, de var människor. Ondskan i kulturen är ofta det icke-mänskliga som hämtar sin kraft i det otänkbara.
Samtidigt har vi en ekonomiserad värld där klyftorna mellan de fattigaste och de rikaste ökar, företag tar sig (och ges) friheten att grundligt förstöra vår planet; pengarna ska vara fria, inte människorna. Varför är inte detta ondska? Och om det nu är det, varför kallar vi det inte vid dess rätta namn? Flygresor och privatbilism, dokumenterat förskräckligt, varför är inte det ondska? Och om det är det, varför är det så svårt att ta avstånd från de familjemedlemmar, vänner och kollegor som bokar sina vinterresor till andra sidan världen och mer eller mindre kan se effekterna i realtid från 10 000 meters höjd? Det är snarare detta vi behöver vara rädda för än mördare i hockeymask eller terrorister.
de Geer och Nandra ger inga raka svar, det ligger inte för den här typen av böcker, men resonerandet är gott nog. De speglar på många sätt mina tankar, vilket förstås får mig extra välvilligt inställd till Ondska som bok betraktat. Icke desto mindre tror jag att funderingar som deras behövs för att låsa upp en del av de felslut vi gör när vi pratar om ondska.