Hanna Mi Jakobson
439 s. Sjösala förlag 2018 (2018)
Kanske har jag precis läst om min drömresa. De två månader jag åkte med buss i Sydamerika fick färgerna att bli både faktiska och skimrande på ett sätt som bara verkligheten kan åstadkomma, men inspiration i form av Ekomerika väcker något alldeles särskilt i mig. Långfärdscyklisten och reportern Hanna Mi Jakobson (f. 1979) har gjort över 3 000 mil, från Vancouver i Kanada till Ushaia på Sydamerikas sydspets, på en cykelsadel, hela resan med hållbarhetens glasögon på.
17 september 2009 börjar resan. En synbart ordinär ljusblå damcykel med röda cykelväskor, en fastspänd plastpåse och vattenflaskor sittande överallt rullar mot gränsen till USA. På den sitter Jakobson som bara är i början på sitt två och ett halvt år långa äventyr utmed Stilla havs-kusten. Hon korsar 16 länder, upplever öknar, djungler och berg, besöker storstäder, landsbygd och isolering. Med reporterns nyfikenhet vill hon undersöka banden mellan den enskilda människan och klimathotet och både möter och slår följe med andra: klimataktivister, cykelresenärer, miljöforskare och många andra. Till stor del är hon utelämnad till andras goda vilja, bara ett tält garanterar inget, men finner att på många platser är det inte bara till naturen utan även nära mellan människorna.
Det är en resa av Phileas Foggska dimensioner, framgångar och motgångar avlöser varandra. Det hela åtföljs av resonemang kring ekologi, politik, ekonomi, psykologi, filosofi. Det är en oerhört svår balans, och det är tydligt att Jakobson i Ekomerika har en övervikt på diskussion framför upplevelse. Platser betas av i raskt tempo och de gånger hon befinner sig på platser som även jag besökt är det knappt att jag känner igen mig, trots att det bara var något år efter henne som jag var där. Resbiten får stå långt tillbaka, vilket jag på sitt sätt tycker är synd.
Emellanåt blir texten lite styltig, förlorar rytm. Meningarna är lika korta, staplas och punkter placeras där de inte gör någon nytta för läsflyt. Kanske är det en fråga om stil, men jag hade ändå önskat lite mer språklig bearbetning, genren till trots. Det var dock inga problem att sträckläsa den så i sammanhanget är det bara en liten invändning.
Med det sagt, Ekomerika rymmer otroligt mycket. Boken ger ett perspektiv på klimatet och människan som lätt försvinner från ens egen horisont. Den inspirerar till ett enklare leverne och reflekterar kring medvetenhet kontra nödvändighet. Jag tror inte alla kan eller ens bör följa i Jakobsons direkta cykelspår, men utifrån hennes erfarenheter och frågor går det att se på sin egen situation och sina egna avtryck. Troligen kommer jag aldrig göra en geografisk resa lik hennes, men nog är det möjligt att göra en filosofisk förflyttning som den hon gjort. Man behöver inte korsa jorden för att leva lite enklare och mer medvetet.