Björn Wiman
180 s. Atlantis 2018 (2018)
Vi lever i en tid där mänskligheten balanserar på en knivsudd. I olika grad har vi vaknat upp, efter den varma sommarens skogsbränder, efter stormar och tyfoner som ödelägger hela samhällen. Det förstår alla utom de mest hårdnackade av domedagsprofeter.
— Men, frågar någon utexaminerad skeptiker från Livets hårda skola, det är väl de där mupparna som förespråkar klimatdiktatur som är domedagsprofeter?
Nej, i en av alla rimliga texter ur Björn Wimans (f. 1969) fint Gunnar Ekelöf-hänvisande krönikesamling Sent på jorden jämför han Frankrikes tidigare miljöminister Nicolas Hulot, som i direktsändning sade upp sig för att politiken vägrar leva upp till kraven som krävs för att klimatet ska hålla sig någorlunda stabilt, med Norges energiminister Terje Søviksnes som med glädje pumpar upp mer olja ur Nordsjön under förevändningen att det är en grön process. En av dessa herrar förstår verkligheten, önskar och arbetar för en mänsklig framtid. Den andra vill driva mänskligheten i fördärvet ett oljefat i taget. Ändå är det ofta de som inte vill att status quo ska knuffa oss över kanten som kallas för domedagsprofeter. ”Säg att de hade kunnat byta plats,” skriver Wiman och illustrerar det positiva anslaget i klimatomställningen.
Wimans 33 texter är skrivna under lång tid, de första daterade 2012, och på dessa år har vi förstått mer om denna, ursäkta ordvitsen, brännande fråga som har benämts som ”världens största nyhet” trots att det inte är mycket till nyhet längre. Han gör i krönikorna ett utmärkt jobb att placera klimatfrågan i ett politiskt, socialt, ekonomiskt, historiskt och inte minst kulturellt sammanhang. Det är inte alltför vanligt med skribenter som refererar till Charles Baudelaire, Pieter Bruegel d.ä., Jan Troell och Erik Lindegren utan krumbukter när samtiden ska beskrivas. Wiman klarar det däremot bra.
Det finns heller ingenting av domedagsprofeten i Sent på jorden. Wiman förstår allvaret och har tagit sin roll som opinionsbildare och i någon mån makthavare på allvar och ägnat en stor del av sina krönikor i Dagens Nyheter åt ämnet. Anslaget är allvarligt, men inte hopplöst, och de dagar jag själv går vilse i nattsvärta kommer jag dra mig till minnes att en annan värld, faktiskt och än så länge, är möjlig.