Erling Kagge, i översättning av Helena Stedman
131 s. Norstedts 2019 (2018)
Så mycket i våra liv handlar idag om att hålla ett högt tempo — men att förflytta sig till fots går långsamt. Därför är det något av det mest radikala vi kan göra.
Sedan minusgraderna kom har jag promenerat till jobbet. Det är inte mer än knappa tjugo minuter åt vardera håll men det är skönt ändå. Jag har alltid varit en bipedalist, hellre gått än väntat och sedan de långa barnvagnspromenaderna byttes mot utfärder med fler viljor än min har mina ben varit mer stilla. Eller åtminstone mindre i vandringstillstånd.
Det är den norske förläggaren och äventyraren Erling Kagges (f. 1963) ord som inleder recensionen. Dessa är från Att gå. Ett liv i rörelse i vilken han talar vandringens lov. Han borde veta vad han pratar om. Han har gått upp för Mount Everest och han har gått genom New Yorks kloaker (dessutom ”gått på tur” till både Nord- och Sydpolen). Det låter en smula rastlöst men Kagge predikar långsamhet, markkontakt, att genom promenaden lära känna varje del av sin omvärld.
Att gå är en typisk essäbok, omväxlande anekdoter och fakta, filosofi och betraktelse. Ena stunden refereras Søren Kierkegaard för att i nästa kommentera hur mycket toalettpapper som tycks användas i New Yorks olika stadsdelar. Upplägget tilltalar mig mycket. Däremot saknar jag i stora delar det radikala som utlovas på boken baksida. Till skillnad från Rebecca Solnits briljanta Wanderlust. A history of Walking (2000) rör sig Kagge främst runt sina egna fötter, kanske även läsarens, utan att sätta promenerandet i ett större sammanhang. Det tycker jag däremot är synd.
Med det sagt är Att gå en trevlig bok med många poänger, i synnerhet om man som hängiven bipedalist och barfotabarn, vill få sitt promenerande bekräftat och motiverat.