Carl Jonas Love Almqvist, inläst av Hans Alfredson
4 h 9 min. Saga Egmont 2011 (1839)
Få böcker i den svenska litteraturhistorien har väckt sådan anstöt i sin samtid som Carl Jonas Love Almqvists (1793—1866) Det går an. Sverige var helt enkelt inte redo att någon ifrågasatte äktenskap och skråväsende. Almqvist fick många fiender och efter att han flytt landet blev anklagelserna än värre.
Ombord på ångbåten Yngve Frey mellan Stockholm och Arboga blir sergeanten Albert och glasmästardottern Sara Videbeck bekanta med varandra. De ska åt samma håll och gör således sällskap för både umgängets och ekonomins skull. De reser inte många dagar men blir snart förälskade i varandra, men Sara är bestämd och mån om sin frihet och föreslår att de ska bli ihop, ungefär. Vara särbo, kan man säga. Albert blir förstås förvånad och förvirrad till en början, för det var trots allt ett oortodoxt förslag, men när Sara frågar ”Går allt detta an, Albert?” svarar han ändå ”Det går an” och flyttar in i ett uthus på Saras gård.
Idag har vi gjort upp med äktenskap och skråväsendet. De flesta har mycket större möjligheter att bli vad de vill och forma sina relationer som man vill.[1. Klass, könsidentitet, funktionsvariation, sexuell läggning, härkomst och utseende spelar som bekant en stor roll fortfarande, om än mindre än 1839.] Det som händer i Det går an är idag inte mer upprörande än att både Sara och Albert svepte höger och fann tycke. På så sätt är kanske Det går an mer av en historisk kuriositet.
Men Almqvist har i Det går an en alldeles säregen förmåga att formulera sig och låta sina figurer formulera sig. Tilltalet är emellanåt ganska slängigt (det om något skulle kunna vålla kulturdebatt idag), mer som ett samtal med en läsare som ibland förväntas svara. Med jämna mellanrum kommer beskrivningar som är så träffsäkra att de inte går att missförstå: ”Sergeanten satte sig ned vid hennes sida, munter och
upprymd som om han nyss vunnit en fullmakt.”
Jag lyssnade på Det går an inläst av Hans Alfredson (1931—2017), en jobb han gör med den äran, vilket säkert bidrar till att jag tycker att boken var klart över förväntningarna bra, även om tiden kanske sprungit ifrån dess sprängfyllda idéer.