Jan Kott, i översättning av Jan Kunicki & Carin Leche
343 s. Natur & Kultur 1972 (1965)
Ingen kan till fullo ifrågasätta William Shakespeares (1564—1616) inflytande genom kulturhistorien, men den polske teaterkritikern, litteraturhistorikern och översättaren Jan Kott (1914—2001) menar också att Shakespeares dramer är starkt kopplade inte bara till den tid de skrevs i, utan i minst lika stor utsträckning till den tid de spelas i. I Shakespeare, vår samtida dyker han på djupet i några av alla Shakespeares verk, beskriver dem, analyserar dem och placerar dem i ett tidsobundet sammanhang.
Ett exempel är Hamlet (1603). Det är något ruttet i den Danmark och på ett slott i Helsingör återvänder prins Hamlet för sin fars begravning. Hamlets farbror är ny kung och änkedrottningen behöver inte vara det länge då den nye kungen tagit henne till drottning. Hamlet och kammarherrens dotter Ofelia förälskar sig i varandra och allt får ett slut med förskräckelse. Ni känner till det.
Skulle Hamlet spelas i sin helhet, till punkt och pricka så som Shakespeare skrev den, skulle skådespelet vara i sex timmar. Därför spelas den alltid bearbetad och varje bearbetning är ett uttryck för tiden den görs i. Under Andra världkriget var Hamlet ett drama om krig och undergång, under Kalla kriget, 1956, spelades den som ett politiskt drama, bara några år senare är det existentiellt, en ung prins fångad i tillvaron på jakt efter frihet. På bara några decennier omtolkades Halmet i grunden, vad har inte hänt under fyrahundra år?
Kott skriver: ”Shakespeare är som världen eller livet. Varje epok finner hos honom det som den söker och det som den själv vill se.”
I texterna om krönikespelen och framförallt Richard III (1597) analyserar Kott mekanismen som likt ett urverk låter samma sak ske, gång på gång. Någon sätter sig upp mot en kung, går över lik för att sedan sätta sig själv på tronen. I nästa drama är det den nya kungen som ska avsättas.
Kotts många texter och analyser ger verkligen en förnyad förståelse av Shakespeare och hans verk, men hur samtida han är framgår inte lika tydligt någon annanstans än kring Hamlet. Däremot är det tydligt hur Kott själv lyckas bända upp verken och åskådliggöra sådant som kan vara svårt att upptäcka på egen hand. Det krävs inga expertkunskaper för att följa med i Kotts resonemang och som ingång till ett av historiens viktigaste författarskap har jag svårt att se en bättre bok än Shakespeare, vår samtida.
Två saker dock: 1. Det vore klart lämpligt med en nyöversättning (jag tittar på er, Natur & Kultur). Mycket har hänt på 50 år. 2. Mitt exemplar saknade ett halvdussin uppslag. Inte som i att de var urrivna, utan som i att det var feltryckt.