Fredrik Sjöberg
233 s. Albert Bonniers förlag 2018 (2018)
Fredrik Sjöberg (f. 1958) tillhör mina stora favoriter. I gränslandet mellan essä och biografi har han berättat om vitt skilda personligheter, som entomologen René Malaise (1892—1978) i Flugfällan (2004) eller den i USA oerhört berömda men i Sverige nästan bortglömda konstnären Gunnar Widforss (1879-1934) i Flyktkonsten (2006). Sjöberg ger de nördiga, de bortglömda, de perifera en berättelse och ett sammanhang. Det är sällan storslaget, men det är alltid mänskligt.
I Mamma är full och pappa är galen samlas många livöden runt en central punkt: Ivar Arosenius (1878-1909) änka Eva Arosenius (1879—1965) som egentligen hette Ida. Eller kanske runt hennes nya make, den på många sätt helt förträngde danske konstnären Anton Dich (1889—1935). Det är åtminstone dessa två titeln syftar på och orden yttrades på ett tåg inför en fransk officer av en då tonårig Lillan Arosenius (1906—2004) som egentligen hette Eva och är mest känd som barnet i Kattresan (1909) och andra av Ivar Arosenius barnböcker. Det är lite rörigt, det är det och nog hade jag önskat att Mamma är galen och pappa är full hade haft ett ordentligt släktträd.
Hur som helst, Sjöberg berättar på sitt sedvanliga sätt om dessa personer genom att varva deras egna biografier, med berättelser om sig själv och helt andra saker. Det är en flängig stil som jag gillar och som passar utmärkt för den typen av luftiga levnadsöden Sjöberg ofta tar sig an, där omständigheter är okända och tvetydiga. Det finns inget säkert i Sjöbergs tilltal, annat än att det finns något att berätta. Det är i många fall klart tillräckligt och den väv av historier som dras samman bildar ändå en helhet.
Om något ligger Mamma är galen och pappa är full i fatet är det just rörigheten. Sjöbergs stil bjuder in till en viss rörighet och när grundmaterialet i sig är så pass diffust blir det en dubbel effekt. Där hans tidigare biografier haft en tydlig kärna att gravitera kring saknas den här. På det sättet tror jag att Mamma är galen och pappa är full inte är den bästa ingången i Sjöbergs författarskap, men å andra sidan sträckläste jag den på en dag så det är helt tydligt att det går att ha överseende med dessa ringa tillkortakommanden.
Sjöberg är alltjämt en av Sveriges mest tonsäkra författare.