Tara Westover, i översättning av Peter Staffansson, inläst av Katarina Cohen
13 h 7 min. Natur & Kultur 2019 (2018)
Amerikanska Tara Westover (f. 1986) har tagit världen med storm med sin självbiografi Allt jag fått lära mig. Uppvuxen i ett mormonskt hem i Idaho med en kontrollerande survivalist och konspirationsteoretiker till far gjorde hon sin första skoldag som sjuttonåring. Innan dess hade hon hemskolats, vilket i det här fallet innebar läsa Mormons bok och jobba på sin pappas skrot.
Instängdhet. Ilska. Hjälplöshet. Känslorna som dyker upp är många. Hade det inte varit för att det fanns tydliga bevis på att Westover är vid liv hade boken varit alltför tung att läsa.
Från att Tara föds till att hon i tonåren börjar slå sig fri blir hon fullständigt indoktrinerad i en religiös och paranoid verklighet styrd av hennes pappa Gene. Bara två av hennes sju äldre syskon har fått ett födelseattest, de övriga ska inte övervakas av regeringen. Inga bilar försäkras, under åkern finns 4 000 liter bensin så att de klarar sig när undergången ofrånkomligen kommer. Världen är familjens gård, historien är skriven av Joseph Smith. I dessa berättelser finns bara en plats för kvinnor: i hemmet. Det är en djupt patriarkal ordning. Och det är en plats där en ung, begåvad tjej på alla nivåer motarbetas.
Westover beskriver sin frigörelse. Hennes brors fysiska våld, hennes pappas psykiska. Arbetsplatsolyckor och bilkrascher framstår som en normalitet. Hennes första låt-oss-ändå-kalla-det relation med en pojke är så djupt präglad av familjens syn på kön och sexualitet att en liten nudd, oskyldig knappt medveten, får Tara att skygga undan och påminna sig om alla misogyna skällsord som är förbehållna flickor som henne.
När hon till slut tar sig från gården och mot alla odds kommer in på Baldwin Wallace University i Ohio krockar hennes fromhet och den bild hon fått av världen, med världen runt omkring. Hon behöver lära om och det är svårt. Var ska man ens börja förstå världens historia när man inte ens känner till förintelsen? Inte känner till några världsreligioner mer än den egna? Det är en smärtsam väg, fylld av tvivel, men ingen verkar ta miste på hennes begåvning.
Allt jag fått lära mig är en plågsam inblick i vad som händer när psykologiska åkommor tillåts härja fritt, dessutom uppeldade av patriarkala strukturer, rasism, religiösa vanföreställningar (när Tara vinner framgångar på universitetet är familjen upptagen med att sprida rykten om att hon är besatt av Satan) och våld. Det här är vad som händer när en människa försöker vara en ö och befolka den med sin familj och sina idéer.
Å ena sidan gläder det mig att Westover kom ur det här, även om hon kanske aldrig blir helt fri. Å andra sidan gör det mig förbannad att hennes historia inte är unik, de flesta av hennes syskon är kvar i hamsterhjulet och tar ensidigt sina föräldrars parti. Jag önskar att Allt jag fått lära mig aldrig hade behövt skrivas, men när den så tydligt behövs är jag ödmjuk inför att Westover hade styrkan och modet att göra det.