Neil Gaiman & Dave McKean (ill.)
48 s. Dark Horse Books 2003 (1987)
Violent Cases från 1987 visar två skapare tidigt i sina karriärer. Seriealbumet är ett startskott vars efterdyningar går att finna i nästan allting de två skapat efteråt. Dessa två, Neil Gaiman (f. 1960) och Dave McKean (f. 1963), råkar dessutom tillhöra mina favoriter.
Violent Cases handlar om en man, förvirrande lik Gaiman själv, som berättar genom sidorna rakt mot läsaren om hur han som barn gick till en osteopat som även behandlat den ökände gangstern Al Capones rygg. Berättarens minnen är grumliga och presenteras i anekdoter som kanske, eller kanske inte, stämmer överens med verkligheten och det osteopaten berättade.[1. Man kanske ska ta allt osteopater säger med en skopa salt, förvisso.] Uppgörelser brottslingar emellan blandas med barnkalas och berättarens pappa svävar som en ande över samtalen.
Det är en, i sann gaimansk tradition, berättelse om berättelser och kanske var det här det började, det som skulle slå ut i full och fantastisk blom i Sandman-serien. Det är medryckande, varje ord med effekt och det samspelar väl med McKeans bilder. McKeans stil, om man nu kan tala om en sådan (jag är osäker efter Black Dog) är ännu inte helt tydlig. Teckningar i svart, brunt och blått bryts av eller kompletteras ibland med säregna kollage. Det är perfekt för den berättelsen Gaiman och McKean vill berätta.
Violent Cases är mest en bagatell, men i skapandet av ett författarskap och ett konstnärskap, är det en pusselbit som är omöjlig att förbise. Läsvärd och bra, helt klart, men inte riktigt i klass med mycket av det de skapat senare, både var för sig och tillsammans.