Astrid Lindgren
237 s. Rabén & Sjögren 2016 (1981)
Min relation till Astrid Lindgren (1907—2002) har inte varit problemfri. Som brådmoget barn hade jag svårt att förstå varför någon var intresserad av berättelser om figurer som Pippi Långstrump eller Emil i Lönneberga, jag tyckte Skorpan var gnällig och Karlsson på taket outhärdlig. Jag har med tiden förstått att många (inte nödvändigtvis alla) av Lindgrens berättelser hade kvaliteter jag inte kunde se. Kanske närde jag också en vilja att vara lite motvalls, känna friheten i att inte hålla med alla andra.
Berättelsen om Ronja Rövardotter är djupt rotad i den svenska själen, inte minst genom tv-filmen från 1984. Under en ovädersnatt, samtidigt som Mattisborgen klyvs itu, får den koleriske rövarhövdingen Mattis ett barn som mamman Lovis redan långt innan födseln döpt till Ronja. När hon växer upp blir både borgen och skogen hennes lekplats, hennes äventyr och hennes skola. Nog råkar hon illa ut ibland, men Ronja vet att man inte ska vara rädd i Mattisskogen, för det känner oknytten direkt.
En dag upptäcker hon en pojke på andra sidan den klyfta som uppstod i borgen. Där ska ingen vara och allra minst de svurna fienderna Borkarövarna. Ändå står han där, med rött, rufsigt hår och öppnar dörren till en värld där alla inte är vuxna Mattisrövare. De ska ju vara onda på varandra, men ju mer deras stigar sammanflätas desto mer inser de att de är varandras syskon, oskiljaktiga i rövarnas bistra verklighet.
Ronja och Birk Borkason träffas i smyg, leker och tämjer hästar, upptäcker och springer. Deras bekymmersfria tillvaro ska bara störas av att konflikten medan deras båda fäder spiller ner på dem, och när de tvingas välja väljer de varandra.
I Ronja Rövardotter finns inget uppenbart ont. Fiendeskapet är ömsesidigt, inte ens oknytten i skogen drivs av annat än sin egen logik. I detta navigerar Ronja för att slå sig fri från de av hennes ätt ålagda traditionerna. Hon vill inte hata Birk och Borka, hon vill inte bli någon rövare. Hennes längtan efter frihet är så stark att hon hellre flyr till skogs än stannar med de sina och framförallt sin far, de yviga gesternas man. Trots vildvittror och rumpnissar finns det i boken något djupt allmängiltigt, något om att gå sin egen väg, något om att samhörighet inte går att ta för givet, något om barns integritet.
Och det tycker jag är mycket sympatiskt.