Den här artikeln är med i boken Om drömmar och rastlöshet. Utvalda texter 2009-2021. Hela innehållsförteckningen, samt var du skaffar den, finns om du följer länken.
Mina barn är klart mer entusiastiska över min födelsedag än vad jag är. Ändå är det något som gör att jag vill uppmärksamma det mer aktivt än att svara på gratulationer. Förra året skrev jag en lätt självbiografisk novell (”100000”), för tre år sedan firade jag med en lista över allt jag dittills ätit under 2016 (”Förtärt 2016-01-01 till 2016-06-22” och när jag konstaterat att jag inte kommit med i 27 club jämförde jag mig med några andra (”Om att jämföra sig med andra, eller Undertecknad fyller 28 år”). Gräver man djupare i arkiven finns det säkert fler texter med högre skämskuddekvot.
I år lämnade jag ett hål i min långa kö av recensioner för att kunna skriva någonting till den aktuella dagen. Men nu sitter jag här och vet inte vad. Trettiotre, trettiotre, 33. Det är tydligen ett extraordinärt tal, ett centrerat dodekaedertal, ett Størmertal vilket inte säger mig något eftersom jag inte är riktigt på den matematiska nivån, åldern till trots. Det är ett tal kopplat till religion och andlighet vilket är mig fullständigt egalt eftersom jag är ateist. Det är landsnumret om man ska ringa till Frankrike, dit jag inte tänkt ringa, och antalet åkare i Indianapolis 500, som jag inte bryr mig om. Det är en av symbolerna för Ku Klux Klan, vilket gör det hela mycket, mycket olustigt. Kanske kan jag skriva något på tema arsenik (atomnummer 33)?
Mina barns entusiasm smittar inte den här gången.
När min dotter hör att det bara är två dagar kvar tills pappa fyller år vrålar hon:
— Vaaaa! Fyller pappa år i morgon!?
— Nej, älskling, inte imorgon, på tisdag.
Jag och min partner jobbar om varandra just idag. Vi kommer bara ses ett par timmar, högt räknat, så på något sätt ska jag försöka att motsvara barnens högt ställda förväntningar på denna fantastiska dag. Glass till mellis? Ja, men varför inte! Om jag vill fira med att titta på Dora utforskaren? Låt oss säga ja …
Facebook uppmanade mig att samla in pengar till ett välgörande ändamål, samtidigt som jag läste att Linköpings kommun går in och täcker upp flygplatsens förluster med 40 miljoner kronor. Därför startade jag en insamling med målsättningen att samla in samma summa till 350.org som arbetar mot fossilindustrin.
Jag känner mig oproportionerlig och inte bara jag, även världen omkring mig, som att betrakta den genom ett glas vatten. Barnens stora känslor, min egen rastlöshet, klimatkris, politik. Ett stort spektrum av sinsemellan kompromisslösa tillstånd. Luft som darrar i hettan som ändå inte motsvarar förra årets. Allt är fluktuerande, inget beständigt.
Mina barns entusiasm smittar kanske inte, men deras glädje gör det. Deras egna födelsedagar är säkert roligare, men att de tar även min på så stort allvar gör mig varm. Det kommer inte alltid att vara så heller. Barnen är långt ifrån beständiga. Plötsligt pratar, cyklar, vill och vågar helt nya saker. Tänker för dem nya tankar. Liksom jag en gång gjort.
Så idag äter vi glass till mellis, tittar på barnprogram och när klockan närmar sig elva lämnar jag dem på förskolan och fortsätter den här dagen. Med vilken nivå av entusiasm återstår att se. Och den här texten, den får bli som den blir. Det är min födelsedag och då bestämmer jag att den får duga. Så det så.