Zara Kjellner
155 s. 10tal 2019 (2019)
”Manhattan är berättelsen om en dotter och en mamma som faller sönder, om kroppens alla ingångar och jakten efter en lysande exit” kan man läsa på baksidan av Zara Kjellners (f. 1992) debutroman. Det är en fragmentarisk berättelse som vittnar om en lysande framtid, men som i sig själv inte når riktigt ända fram.
Sonia, som dottern heter, flackar omkring, både själsligt och rumsligt. Pojkvännen Diego är dominant och kontrollerande, mamman svårt sjuk och hon söker sin tillflykt till bibliotekets läsesal, till Instagram och till den undflyende Emanuel. Inget av det känns, fast det som känns känns med en sådan oerhörd kraft. Hon önskar inget annat än att bli uppfylld av något och när hon väl blir det vårdar hon det som en döende fågelunge som ingen vet att hon gömt.
Samtidigt tar den sjuka mamman allt större plats. På gott och ont. Hon ser sina händer i dotterns händer och de går på lägenhetsvisningar av bostäder de aldrig kommer kunna flytta till. På balkongen i detta främmande Södermalmshem får hon släppa alla spärrar.
Det är känslofyllt, febrigt och fragmatiskt. I korta stycken förlöper året och det känns som det går fort. Sonia lyckas på samma gång vara passiv och aktiv på ett sätt som inte alltid går att jämka, men det finns ändå något att känna igen i Kjellners huvudperson. Personen som rastlöst surfar sociala medier, som går ut för att det är omöjligt att vara kvar inne, som sveps med när viljan att svepas med är den huvudsakliga drivkraften.
Vissa formuleringar glimrar till, andra fastnar i loopar utan synbar poäng. Gröna ögon finns överallt, all hud är genomskinlig och allt är, känns som eller strävar mot slag i magen. Det är synd, för det går att skönja något riktigt bra i Manhattan (och något som påminner om Valeria Luisellis De tyngdlösa (2011)) och jag ser fram emot Kjellners nästa roman.