Tom Malmquist, inläst av Björn Wahlberg
8 h 47 min. Natur & Kultur 2015 (2015)
Den 3 juli 2016 kl 13.00 satt jag och min partner i bilen på E22an. Vi hade precis lämnat vår dotter hos mina föräldrar för en helg på Öland och i Kalmar. På radion hör vi de första tonerna ur ”Sommar, sommar, sommar” och sedan:
Livia, det är jag. Pappa. I dag när jag talar till dig är det sommaren 2016 och jag är trettioåtta år, men jag känner mig mer som tjugonio och ett halvt och du är fyra år och du känner dig som fyra år. Det har du i förtroende erkänt.
Pratade gjorde poeten Tom Malmquist (f. 1978) som året innan hade släppt den självbiografiska romanen I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv om hur hans sambo Karin insjuknade i leukemi och dog strax efter att dottern Livia förlösts med kejsarsnitt. Mer eller mindre från en dag till en annan var han änkling och spädbarnsförälder. Snart därefter dog även hans pappa, sportjournalisten Thomas ”Malmen” Malmquist.
Jag kände till boken. Visste att jag ville läsa den, men att det aldrig skulle komma ett tillfälle. Under sommarpratet föll tårarna så tunga att jag undrade om det verkligen var säkert att köra bil. Det finns ett före och ett efter, och genom sommarpratet var det ett tydligt efter. Dottern som i en framtid skulle söka svar och kanske, kanske finna pappans inspelning i den bottenlösa sorgen efter en förlorad förälder.
I och med att ljudböckerna trädde in i mitt liv fann jag mig plötsligt lyssnande på romanen. Promenera och gråta är inga problem, inte åka buss heller. Den börjar in media res, med en man som far fram och tillbaka under kulvertarna på Karolinska (innan det byggnadstekniska, ekonomiska och moraliska haveriet) mellan neonatal-avdelningen och den avdelningen där Karin för tillfället var placerad.
Malmquist skriver sorgen och förvirringen, hur den är alltför stor för att greppa och om hur han bryter ner dem i beståndsdelar, fokuserar på detaljer, antecknar, strukturerar. Om litteratur kan göra det ofattbara fattbart är det inte det som är poängen här, snarare är I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv en gestaltning av samma ofattbara.
När Karin väl dött och resten av livet tar vid blir det en kamp mot byråkrati för att Livia ska bli hans juridiska dotter. Hans frågor och ifrågasättanden får min tre-åring här hemma att framstå som blyg. Malmquist blir som ett sanningsvittne i en process det inte finns några rutiner för.
Narrativt växlar I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv mellan ett nu där omständigheterna kring Karins död och Livias födsel (och senare även faderns sjukdom och död) ska hanteras, och ett då som kan vara när Tom och Karin träffades, flyttade ihop eller grälade. Här sätter sig inte Malmquist på en piedestal direkt, det finns ingen självpålagd helighet i att ha varit med om det han varit med om. Han framstår emellanåt som grälsjuk och lynnig, men i helheten under det ok som han bär, finns det något djupt mänskligt. Det är okej att vara förvirrad, att vara i sorg. Det är okej att inte orka och det är okej att faktiskt orka.
I varje ögonblick är vi fortfarande vid liv är inte samma brutala upplevelse som sommarpratet (vilket jag rekommenderar en genomlyssning: Tom Malmquist, Sommar & Vinter i P1, 2016-07-03) men klart läsvärd ändå. Det är okej att inte må bra när man förlorat någon nära.