Stina Wollter
270 s. Månpocket 2019 (2018)
Jag har aldrig trivts särskilt bra i kroppen jag blivit tilldelad. Tänderna är sneda, ögonen trötta, kinderna låga, hår växer på fel ställen och virveln på bakhuvudet omöjliggör frisyrer. Bland mycket annat. Att min position är privilegierad, att kroppen är förhållandevis frisk och att jag är älskad precis som jag är ofta svårt att minnas när det ofta är något helt annat som känns när jag betraktar min spegelbild.
Det samhället vi har kring oss är fullt med normer, varav vissa gör oss sjuka. Många av dem handlar om kroppen och de är ofta mycket värre om man är kvinna. Om man är tjock[1. Wollter skriver själv: ”Ordet tjock är mellan oss som försöker ta tillbaka det ett vanligt beskrivande ord så som ’blå’, ’rutig’ eller ’blank’. Jag är tjock just nu och är en jättehärlig, komplex och underbar människa. Tjock som synonym till ful, ohälsosam, slö, äcklig och så vidare är något som aktivt behöver raderas som ’sanning’. Denna syn på tjockhet upprepas så ofta att många tror att den är sann, och sedan agerar de tyvärr utifrån det.” Tjock är inte mitt ord att återta, men jag sympatiserar fullt ut med Wollters ord.] och kvinna som dessutom vågar ta plats i offentligheten kan man samtidigt vara föremål för aggressiv raggning och demoniseras och hotas med sexuellt våld. Det vittnar multikonstnären Stina Wollter (f. 1964) om i självbiografin Kring denna kropp.
Wollter har många ingångar i ämnet. Hon växte upp i skuggan av storasysterns anorexia, en sjukdom som tog systerns liv några dagar innan hennes trettioårsdag. Samtidigt var det smalideal som lyftes runt matbordet, och Wollter själv uppfyllde aldrig dessa. Det är en smärtsam berättelse om kärlek och ilska och om normer som dödade systern Ylva. Moderns ord mildras bara av att demensen löser upp alla filter.
I bearbetningen har Wollter blivit kroppsaktivist. Till en början kanske bara i ord, men senare också i handling. Hennes instagramkonto har hundratusentals följare och där praktiserar hon frihet. Frihet till utrymme, frihet till allvar, frihet till trams och frihet att vara som man är. Visst får hon mycket hot och hat från pelargonkvinnor (vilka hon beskriver ingående) och dickpicskickare, men överlag är det en rörelse kantad av kärlek.
Jag tror, eller jag får intrycket av, att det till mångt och mycket bottnar i Wollters egna kärleksfulla inställning till omvärlden. Öppenhet, nyfikenhet och en blick av alla varmaste slag, det måste helt enkelt smitta av sig. Hon är mån om en trygg miljö och sprider därmed ett lugn som sipprar ned genom sidorna i Kring denna kropp. Jag vet inte om jag någonsin läst en så kärleksfull bok, varsamt balanserande mellan Dunderklumpen-citat å ena sidan och exempel på våldtäktskultur å andra.
Jag har nära till skratt och jag har nära till tårar, det är har min kropp givit mig och det skäms jag inte för. Kanske fördjupar det läsningen av Kring denna kropp ytterligare. Dessutom skänker den styrka att fortsätta tugga på för att kunna acceptera den kropp jag har. Jag är helt övertygad att många skulle finna mycket styrka mellan pärmarna här.