Marit Kapla
811 s. Teg Publishing 2019 (2019)
Det händer ibland att en bok växer och blir större än rummet den upptar. En berättelse som snarare blir ett monument. Just en sådan bok är journalisten Marit Kaplas (f. 1970) intervjuverk Osebol.
Kapla själv var barn i den lilla nordvärmländska byn Osebol, mitt emellan Torsby och Malung. När hon skulle börja gymnasiet flyttade hon därifrån. Osebol är berättelsen om de som blev kvar och de som kommit dit sedan dess, men också om en negligerad landsbygd i avfolkningstid.
Författaren låter i princip alla i byn komma till tals. Inga frågor ställs, bara berättelser om nuet och dået, om lugn och oro, om byn och om omvärlden. Människorna klär sig själva i kött och blod och historierna ingen annars lyssnar på. Kapla skulle kunnat vara helt osynlig, men vilar ändå i utkanten för hon är, trots allt, en del av byn. De som varit med länge är förtroliga med henne, vädjar till hennes minne.
Framställningen är i det närmaste poetisk, till formen liknar den emellanåt Linnea Axelssons långdikt Aednan, med brutna rader och ofullständigheter. För mig var det i princip omöjligt att lägga ifrån mig den när jag väl kommit in i den.
Samtidigt är det svårt att recensera boken utan att recensera dessa människor. Vissa verkar ha fel (”Jag är inte rasist, men …”), andra ytterst sympatiska. Jag undrar vad en bok som Osebol gör med en by som Osebol. Kanske finns där inga hemligheter att blottlägga, men människorna bakom berättelserna i den stund de kommer till tals blir till dockor i ett vaxkabinett, frusna där och och då för allmänhetens beskådan. För mig som läsare är det trollbindande och värmande att makten över berättelserna lämnas över till dem det handlar om. På det sättet kan Osebol vara årets läsupplevelse.
Och jag är nästan beredd på att äta upp en hatt om inte Kapla vinner Augustpriset för sin bok, och det skulle vara välförtjänt, jag är bara inte säker på om det är i fackboksklassen eller som skönlitteratur den ska betraktas.