Rebecca Solnit
239 s. Granta 2020 (2020)
Bakom titelsidan i Rebecca Solnits (f. 1961) självbiografi Recollections of My Non-existence finns ett svartvitt fotografi på ett skrivbord, vitt med svarvade ben, viktorianskt snitt, fem lådor. Ovanpå ligger travar med böcker och en bildskärm med en tunn spetsduk över. Undertill kan man ana början till en sladdhärva. Vid detta skrivbord har Solnit skrivit ett tjugotal böcker, hundratals essäer och artiklar, tusentals brev, och för henne bär denna ”eight-legged beast of burden” inte bara tyngden utav hennes arbete, dessutom en historia.
Skrivbordet fick hon av en vän vars ex försökt mörda henne flera år innan dess. Ärren efter de många knivhuggen syns fortfarande men han gick fri och hon misstroddes, så som alltför ofta sker. Solnit skriver:
Someone tried to silence her. Then she gave me a platform for my voice. Now I wonder if everything I have ever written is a counterweight to that attempt to reduce a young woman to nothing. All of it has literally arisen from that foundation that is the desktop.
Recollections of My Non-existence är berättelsen om hur Solnit blev författare, men i lika hög grad en berättelse om strategier för att överleva i ett patriarkat och konsekvenserna som kommer därav. Hon berättar om hur hon som ung behövde hantera äldre mäns närmanden men inte gjorde det med kraft utan med självutplåning. Var skulle hon funnit kraften när det knappast föresvävar henne att hon alls kan undvika detta.
To be a young woman is to face your own annihilation in innumberable ways or the flee it or the knowledge of it, or all these things at once.
Uppvuxen i ett kärlekslöst hem, fattig, samtidigt fri och fången i en värld som är fientlig mot henne med anledning av vad hon fötts till, inte vem hon är. Hon hade bara att slå på teven så var där ett vackert lik med hennes dag. Hade hon varit ung i sociala mediers tidevarv hade hon bara behövt starta ett twitterkonto för att få känna på vreden och våldsamheten som baseras på hennes kön och de faktum att hon ids ha åsikter överhuvudtaget.
Men Solnit har alltid tagit de underlägsnas parti. De fattigas, svarta, kvinnor, hbtq-personer, det är också där hon funnit tryggheten att göra sin röst hörd trots att vita män gjort sitt bästa för att tysta henne, ofta med brösttoner och affekt.
Recollections of My Non-existence innehåller många nycklar till Solnits författarskap. För mig som håller henne som så nära en idol man kan komma är det fantastiskt att få försjunka i detta. Hennes förmåga att sätta fingret på en punkt, sedan zooma ut som på en touchscreen och se mönstren är hennes stora styrka och här är fingret på händelser ur hennes eget liv, möten hon haft, platser hon befunnit sig på. Samma förmåga skriver nästan ut henne hur självbiografin, den handlar om mycket mer och ringar in icke-existensen.
Jag har saknat något längre sammanhållet mellan essäsamlingarna och Recollections of My Non-existence uppfyller detta och jag vill sätta den i näven på alla unga tjejer som undrar var de ska få plats. Se till att fixa det nu, Ordfront eller Daidalos eller något annat förlag. Se så!