Peter Wohlleben, i översättning av Jim Jakobsson, inläst av Ola Isedal
8 h 14 min. Norstedts 2019 (2016)
Förra våren, i varmaste maj, satt jag i ett snöfall och väntade på bussen. Det var dock inte snö, det var asparna som spred sina ulliga frön i en takt som jag aldrig tidigare upplevt. Varför? Den orimliga hettan 2018 hade givit träden signal att föröka sig. Föröka sig eller dö. En liknande aha-upplevelse infann sig när jag läste The Overstory (2018). De lövklädda stammar jag promenerat så mycket kring fick plötsligt en ny dimension, för att inte säga ett inre liv.
Den tyska skogvaktaren Peter Wohlleben (f. 1964) tog världen med storm med sin Trädens hemliga liv, samma upplevelse som jag fått tack vare aspar och The Overstory samlades för hans penna tillsammans med mycket, mycket mer. Wohlleben reser, bildligt eller bokstavligt, runt huvudsakligen norra halvklotets barr- och lövskogar och beskriver varför skogen gör som den gör.
Träden kommunicerar med varandra, vilket inte är helt uppenbart för oss små människor, men det finns inget bättre sätt att beskriva det på. Wohlleben tar som exempel (visserligen från södra halvklotet) akacior. Giraffer tycker det är mumsigt, men träden vill inte bli äta. Därför skjuter de ut ett ämne i bladen som girafferna inte alls gillar. Dessutom sprids ämnet för vinden och de akacior som står i vindriktningen känner av det och skjuter ut samma ämne. Girafferna får helt enkelt leta vidare på annat håll.
På liknande sätt tittar Wohlleben under barken, under rötterna, mellan grenarna med en enorm empati för dessa varelser. Han beskriver hur de olika trädarterna samspelar och motverkar varandra, hur andra organismer tär på eller lever med träden och på hur vi människor påverkar skogens långsamma processer. Det finns många ögonöppnare i Trädens hemliga liv och det är nog svårt att gå genom en skog igen utan att se den med lite andra ögon.