Sjón, i översättning av John Swedenmark
99 s. Ramus förlag 2020 (2019)
Som sagt, det var Rågblont hår, grå ögon av isländska Sjón (f. 1962) som jag hade planerat att läsa när det istället blev Skugga-Baldur. Det kanske var bra. Lite uppvärmning inför det som komma skulle. Sjón skriver visserligen korta böcker, men de är så täta, utan utrymme för vila, att den sträckläsning de ändå inbjuder till är i det närmaste en fysisk utmattning. I Rågblont hår, grå ögon handlar det om nazism.
Gunnar Kampen Pálsson ser sin pappa gråta vid amatörradion. Det är världskrig och den starke socialdemokraten gråter av rädsla för Adolf Hitler när han inte slår Gunnars mor. Det blir en nyckel, kan man tänka, för Gunnar att återta makten över situationen och han börjar intressera sig för nationalsocialism, fosterlandets väl och den ariska rasens renhet. Det är enklare än man kan tro, trots att världskriget passerat och historien skrivits. I det fördolda finns sympatisörer, de som öppnar dörrar, klappar på axeln och ger goda råd. Snart har Gunnar startat en nazicell på Island och gör vad han kan för att den ska framstå som så rumsren och rationell som möjligt. Känns det igen?
Rågblont hår, grå ögon utspelar sig i huvudsak på 1950- och 1960-talen, men den välartade unge mannen Sjón skriver fram ekar till oss idag. Det finns mycket i beskrivningen som liknar ledarna för exempelvis Sveriges nationalkonservativa[1. Fascistiska.] riksdagsparti, eller dem i systerpartierna i övriga nordens länder. Förhållandevis unga, ideologiskt drivna och till synes ordningsamma och välklädda. Jag vet inte hur vanligt brevskrivande är idag, men Gunnar söker stöd hos sina nordiska grannar med välformulerade brev, ömsom personliga, ömsom breddfyllda med ambition. Han vill mycket, men han vet att bida sin tid. Att han drabbas av skelettcancer gör det svårare.
Som radikalt motsatt Gunnar är det utmanande att läsa Rågblont hår, grå ögon, samtidigt tror jag att det är viktigt. Det är viktigt att påminna sig om att varken då eller nu är nazisterna regelrätta monster utan burna av ett ljusskyggt stöd (hur skulle de annars deras arvtagare få 20 % av rösterna?), gåvor i det tysta. Armbindlarna är bytta mot slips och deras alltmer självklara plats i det offentliga rummet ger utrymme åt militanta krafter. Att läsa om Gunnar är att påminnas om att motstånd i sin enklaste form är att inte låta folk hamna på villovägar.
Rågblont hår, grå ögon tror jag gör sig utmärkt som bokcirkelbok dessutom. Det finns så mycket att kroka i och fundera vidare kring, trots dess ringa längd. Och att prata om det, inte låtsas som att det bara finns änglar och demoner, är det bästa sättet att lära oss av det förgångna. Sjón är mer än behjälplig.