Gabriel García Márquez, i översättning av Edith Grossman
484 s. Penguin Books 2014 (2002)
”Life is not what one lived, but what one remembers and how one remembers it in order to recount it.” Vi kan egentligen stanna där. Med sin epigraf ringar colombianske nobelpristagaren Gabriel García Márquez (1927—2014) själv in sin biografi Living to Tell the Tale.
Och han inleder, karaktärsenligt, in media res: ”My mother asked to go with her to sell the house.” Huset i fråga var hans morföräldrars hus i Aracataca i vilket han bodde som barn och i vilket han å ena sidan fick se krigsveteranens syn på land och politik, å andra sidan blev han inbjuden i mormoderns verklighet där vidskeplighet och övernaturlighet var minst lika riktigt, om inte ännu verkligare, än det vetenskapligt belagda. Det är ett viktigt hus, för honom, för mig och för litteraturen, för utan det hade vi kanske inte fått berättelserna om Macondo.
I åtta långa kapitel återger han sitt liv från det att han föddes med navelsträngen runt halsen (och egentligen innan dess, i hans mors och fars berättelse, som sedan skulle bli Kärlek i kolerans tid (1985)) till dess att debutromanen Virvlande löv kom 1955. Vägen är långt ifrån rak, varken narrativt eller biografiskt, men det är sällan tråkigt. Juridikstudier blir journalism, intellektuella och politiska bryderier, censur och skrivkramp. Även om Living to Tell the Tale är innehållsrik så saknar den ändå något. Vissa händelser summeras och stökas över, andra broderas ut totalt, varför det ena men inte det andra är inte särskilt tydligt, och kopplingen mellan händelserna är emellanåt svag.
Men skriva kunde han och för den som lärt känna García Márquez genom böckerna finns det mycket att hämta. Exempelvis blir Hundra år av ensamhet (1967) mer och mer biografisk ju mer man läser Living to Tell the Tale. Överste Aureliano Buendía är stöpt i morfaderns form, från krigandet till tillverkandet av guldfiskarna. Ursula Iguarán är mormodern, Rebeca fick jord- och kalkätandet av García Márquez syster Margot, och så vidare, och så vidare. Boken blir ett fullkomligt smörgåsbord av detaljer i kombination med hans övriga skönlitterära produktion.
Living to Tell the Tale skulle vara första delen i en trilogi. Jag hade ljugit om jag sagt att jag inte är sorgsen över att de resterande delarna inte kom, men läser man intervjuer med honom från efter publiceringen verkar han rätt nöjd med att ha stannat där. Enligt honom så fanns det personer i hans liv som skulle få alltför stor plats om han fortsatte berättelsen. Det är alltid något, för en hämndskrift hade varit ett ovärdigt slut för en av litteraturvärldens allra största.