Per Anders Fogelström, inläst av Helge Skoog
10 h 59 min. Albert Bonniers förlag 2014 (1960)
När jag på kort tid, från flera av varandra olika personer, både direkt och indirekt, får tips om att en bok är bra, då blir jag naturligtvis intresserad. Efter klassikeråret var jag lite bränd på äldre böcker. Naivt, ja, men livet är för kort för att läsa dåliga böcker. Men så bubblade Mina drömmars stad av Per Anders Fogelström (1917—1998) upp från flera olika håll.
Nå, det måste väl vara värt ett försök?
I Mina drömmars stad skildrar Fogelström livet på Södermalm i Stockholm kring 1860—1880 utifrån den nyligen inflyttade Henning Nilssons perspektiv. Kanske är det lite väl överdrivet, mjölnargossen som söker lyckan är inte direkt någon drivkraft i berättelsen. Han är flitig och ordentlig och ett flöte kring vilken historien äger rum. Henning får diverse jobb: bära sten, vara sumprunkare[1. Det spelar ingen roll hur många poäng litteraturvetenskap man har, det är helt okej att fnissa åt ordet ”sumprunkare”, men det var ett slitsamt jobb att hålla de fiskfyllda sumparna syrerika när skeppen låg i hamnen. Inga fiskar skulle dö, då var fisken nämligen inte längre färsk när den skulle säljas.] och sjåare. Han är ingen kvinnokarl, söker snarare efter den rätta och finner henne i Lotten med vilken han får barn. Trots misären i arbetarkvarteren håller hon hemmet, relativt sett, prickfritt.
Mina drömmars stad är en berättelse om klass och fattigdom. Henning är den den lugna och ganska opersonliga måttstocken allt jämförs med. Både överklass och arbetarklass ställs bredvid honom på ett sätt som väl illustrerar de för tiden rådande omständigheterna. Genom, i huvudsak, Henning framstår också Fogelström som en väldigt modern författare, trots de 60 år som gått sedan den först kom. Klassfrågor, konservatism och till viss del även kön behandlas med ett tonfall som emellanåt ter sig nästan ironiskt.
Handlingens tjugo år passerar i snabb takt. Ibland finner jag mig fartblind, några år passerar på några sekunder, samtidigt har Fogelström en enastående förmåga att få det att inte spela så stor roll. Det är egentligen varken Henning eller någon av de andra personerna i romanen som är huvudperson, nej, de är mer kuliss i en stad under utveckling. Det är Stockholm, och kanske framförallt Södermalm, jämte tidsandan som är huvudperson.
Dessa tips från olika håll, jag måste medge att jag är glatt överraskad och hade jag läst Mina drömmars stad under mitt klassikerår hade det definitivt varit en pinne i kolumnen för positiva upplevelser. När de återstående fyra delarna blir lästa kan jag däremot inte sia om.