Hermann Hesse, i översättning av Nils Holmberg, inläst av Niklas Falk
5 h 26 min. Albert Bonniers förlag 2019 (1922)
Vissa böcker har sin tid, vill jag tro. Inte som i att de är fast i sitt historiska sammanhang, snarare att det finns en optimal ålder då man är som mest mottaglig för just det verket. Siddhartha av nobelprisbelönade Hermann Hesse (1877—1962) är just en sådan roman. Hade jag läst den som tonåring hade den mycket väl kunnat ha gjort ett outplånligt intryck, läst idag bryter den inte riktigt igenom den distans jag emellanåt lägger mellan mig och det jag läser.
Siddhartha tar avstamp i buddhismen och berättelsen om prins Siddhartha Gautama som lämnar sitt privilegierade liv för att följa sin egen väg via de asketiska samanerna och kärleken till Kamala, via kommersen och spelet till ny fattigdom som lärling hos en färjekarl. Alltid går han sin egen väg, skyr läror och skrifter, finner visdomen inuti sig.
Hesse klär berättelsen i folksagans dräkt, rimligt givet dess mytologiska ursprung, och kanske är det därför den väckt sådan entusiasm över hela världen. Hesses kopplingar till Indien var tydliga, men inte särskilt starka. Jag tänker att om Siddhartha skrivits idag hade diskussionen om vem som har rätt att skriva vad blossat ordentligt kring den. Ska ett barnbarn till missionärer i Indien verkligen skriva religionens historia på detta sätt?[1. Jag är väl av åsikten att man har stora friheter att skriva vad man vill, men att man inte kan förvänta sig att alla gillar det man skriver. En god dos ödmjukhet och respekt skadar inte heller.] Märkt av tidens tand har både Hesse och berättelsen i någon mån klarat sig undan en vidare kritisk post-kolonial granskning.
Kanske beror det på att det finns något djupt mänskligt att hämta i Siddharta, något om sökandet efter ett sammanhang, något om omvärldens värde. Hade jag varit yngre när jag läste den och mottaglig för religion, vem vet? Kanske hade jag varit buddhist nu. Istället tar jag med mig en tanke om återfödandet som i någon mån går att ta med sig in i både nutiden och framtiden. Siddhartha argumenterar inte mot reinkarnationen i sig, däremot är den inte en strävan mot att bli något, i bästa fall upplyst. Snarare pekar han på att det i varje ting och varelse redan finns det upplysta och att man därför ska behandla allt, inte som en potential, utan som ett faktum. Nu behöver det kanske inte vara upplysning, men tanken att allting redan har det bästa inom sig och har ett värde i sig är möjligen just det vi behöver ta med oss in i en framtid kantad av klimatförändringar, fascism och övervakning. Inget av det håller nämligen för en granskning i det ljuset.