Gunnhild Øyehaug, i översättning av Marie Lundquist
180 s. Nirstedt/litteratur 2020 (2018)
När jag skrev om Helena Granström och hennes roman Betydelsen av kärlek (2020) skrev jag att bara hon kan skriva en roman om kärlek och kvantmekanik. Det var innan jag kände till norska Gunnhild Øyehaug (f. 1975). Hennes roman Presens Maskin innehåller inte lika uttalad kvantmekanik (eller kärlek, för den delen) men bortsett från allt det norska hade jag vid ett blindtest gissat att det var Granström som skrivit den.
Hur som helst, mor och dotter, delade för alltid i varsitt universum. Laura sitter på sin trehjuling på gräsmattan när hennes mamma Anna istället för att läsa ”trädgård” i en Tua Forsström-dikt läser ”tärdgård”. Plötsligt är de två separerade. I Lauras universum minns ingen Anna, i Annas universum finns inget spår av Laura. Eller spår, förresten. Alla förnimmer att något fattas, men ingen kan få fatt vad det är. Ibland snuddar världarna vid varandra, men det är först när de båda närmar sig Erik Saties modernistiska ”Vexations” som de i det närmaste läggs på varandra.
Berättelserna om Laura och Anna är i sig ganska trevliga men det är framförallt med Øyehaugs egenartade språk det blir riktigt levande. Det finns en nästan tillgjord pratighet som fungerar oväntat bra. Den allvetande berättaren tar emellanåt plats i berättelsen, vissa kapitel avslutas med ett konstaterande att kapitlet avslutas. Avvikningar, framspolat, tillbakaspolat. Det är egensinnigt, det är roligt och det är emellanåt otroligt vältajmat.
När jag först hörde om Presens maskin var jag obönhörligt lockad av den och med facit i hand är jag inte besviken, tvärtom känner jag att jag vill läsa mer av Øyehaug. Sämre kan man ha det.