Ida Andersen, inläst av Cecilia Nilsson
13 h 15 min. Bokförlaget Polaris 2019 (2019)
Det är Småland och det är 1741, det är otukt och domstol, fattigdom och småbarnsdöd. Historiska romaner av detta slag blir lätt svenska mästerskapen i elände. Ida Andersen (f. 1960) balanserar ändå den historiska romanen I oxögat väl och man kan nästan känna askan i munnen och den steniga jorden under fötterna.
Sissel är förälskad. I Eskil. Det är förmodligen hennes syster Lovisa också, men det är Sissel som förför ynglingen på självaste midsommarafton. Omgående blir hon på det viset och på det viset ska man inte bli om man inte stått framför prästen så istället för fest blir det åtal. Sissel kommer från en fattig familj, men än mer knapra förhållanden kommer Eskil från, men genom sin fosterfars försyn får han både arv och yrkesskicklighet nog att skapa en dräglig tillvaro för den lilla familjen. Och när glasbruket ska etableras på bygden stiger han snabbt i graderna trots att torparfolk inte ses på med blida ögon av särskilt många alls.
Centralt för berättelsen är den oerhörda fatalism samhället drogs med. Född fattig ska dö fattig, men för Eskils del är det i det närmaste en klassresa som rullas ut. Det går inget bra förstås, det är trots allt Småland och 1741, men ett embryo kan skönjas. Samtidigt är han själv fast i sin gudfruktighet som riskerar att ta både fru och barn ifrån honom när han förväxlar läkedom med häxkonst.
Jag tycker Andersen skildrar sin miljö och sin tid väl, med Cecilia Nilssons inläsning lever småländskan upp, både som dialekt och som kynne. Ibland är det nästan för välgjort (vilket låter fånigt) när synonymer staplas som korsordsord på varandra är det farligt nära att bli poserande snarare än gestaltande.
Allt som allt har Andersen skrivit en habil historisk roman som med all säkerhet kommer tillfredställa dem som gärna försjunker i sådana.